Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Jungfrun och skogen. Tre dikter - Barnsjäl - Sagoskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
II.
Humlor kringsurra i ödemarks
krulliga ljung —
stilla mot aftonen sötmas luften.
Barnet betraktar sin bruna barfot,
klarögt drömmande ser det ner —
kring foten är myrornas särtydda liv —
Då lyfter den gråa duvan.
Intet i världen, blott källornas porlan:
det var en gång i de öde land!
Ögat dröjde i blommornas skålar,
foten ville knappt mera gå.
Sorgbundna barndom, eviga vemod
högt över skogar.
SAGOSKOG
Plötsligt en dag börjar min sagoskog att leva.
Jag själv ett töcken svävande i sagan. Jag själv en urfågels susande vinge
trevande i tidlöshet.
Björnmossan så mjuk, så borstmillionisk, den känner efter i
barfotahål-foten om nerverna leva. Då ryser jag i min tidlösa dröm: Jo, jag lever.
Betagen av allt i ditt tempel!
Jag är som ett stråldjur. Ett rött sken är jag — solar, ringar, ljud, klang.
Mitt ena öra ligger långt ut i rymden. Det lyssnar till molnens flyktiga
vissnande, till havets monotona fnysande och granskogstopparnas sassande ljud.
Det andra ligger på marken och hör jordens hjärta, djupt där nere.
Källorna viska, vattenådrornas gastar smyga runt i hemliga grottor där
silverlyktor hänga. Dessa silverlyktor — jag vill drömma deras bild, de
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
