Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Jungfrun och skogen. Tre dikter - Sagoskog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUNGFRUN OCH SKOGEN
hänga på trådar av eld över en svart ström. Och i den grottan ligger en
sagokvinna ensam.
Hennes hud är gyllene, brösten glänsande som lampor som aldrig döden
kan släcka eller förvissnandet nå. Hennes hår har den färgen som är sagans,
men som i solen förvandlas till simpelt purpur — även det värdigt att kyssa
intill läpparna blöda och vissna bort som för en eld.
Armarna i sin gratie äro mjuka som eldtungor och fasta och härliga som
kopparådror ringlande sig inne i ett mörkt berg, fjärran från förbrukade
landsändar där gruvorna gäspa.
Hennes ben är eldlysande kolonner, hennes säte som spända kinder av
guld. Över henne hänga silverlyktor dansande som lätta fröhus i klangen
från alla hemliga ådror omkring.
Sagokvinnan speglar sig i strömmen. Hennes ansikte lågar, blodet
flammar under huden. Hon är dödssjuk av gratie, galen av skönhet. Omslingrad
av heliga rötter är hon fängslad i sin egen skönhet. Hennes hjärna är ett
grubbel: hon måste minnas alla träd och blommor som växa på jorden och
alla algväxter i havet och allt sjögräs, de minsta mossor måste hon minnas
och den lilla, lilla niktblomman med det gyllene stoftet som man pudrar
de såriga dibarnen med, och maskrosens beska skaftmjölk som blinkande
kaniner äta om sommarkvällarna.
Allt måste hon minnas. Hon har i sitt minne idéerna till all grodd,
blommor, träd, örter. Ett av hennes tusen ännu ej diktade kärleksnamn är
Frö-Vodan.
Hon skall aldrig nås av några dödar. Ej av silverdöden, ej av
koppardöden, ej av måndöden eller stendöden, ej av diamantdöden.
En gång vart tusende år glömmer hon en blommas idé, då gråter hon
och speglar sig i strömmen, dödssjuk av gratie, galen av skönhet, och tårarna
äro frö till hundra nya jordeblommor oförlikneliga i skönhet.
Då går ryktet kring jorden om nya orkidéer och fördubblade korgväxter
och en ny äppelsort blåser upp sina kinder under månen.
Och den nya orkidén får namnet Marco Polo, och korgblomman som
luktar av nyförädlad kamfer uppkallas efter en by på den ryska stäppen:
Kamenka-Strumilova. Då börja mosshumlornas klockor brumma — ”ett
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
