Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Irma Nordvang: Episod. Fem kärleksdikter - Intermezzo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FEM KÄRLEKSDIKTER
INTERMEZZO
Mitt hjärta krymper. Du glömmer alldeles, att jag finns
och glider så långt ifrån mig. — Vad är det, du ännu minns?
Du säger kyligt: Man känner inte detsamma nu
som under det första ruset. Den saken förstår du ju?
Man älskar kanske, men innerst inne är tvivlet där:
man vet ju hur oförnuftigt och flyktigt det hela är.
Du tror så kvinnligt, att allting varar i evighet
blått, svävande in absurdum. — Jag klandrar dig ej för det.
Men varför ständigt betrakta livet så överspänt?
Vi män är så annorlunda . . . det måste du dock ha känt?
Jag stirrar utan att fatta. Mot fonden i blek pastell
står någonting arrangerat. — Motiv ur en filmnovell.
Jag måste, måste behärska händer, mimik och röst,
fast hjärtat blir malt till flagor och flarn i mitt sjuka bröst.
Jag ler och säger: ”Ens första kärlek är eld och storm.
Sen söker sig alla känslor en lugnare uttrycksform.
Min första kärlek var sömnlös oro och heta kval.
Den andra blev obestridligen långt mera sansat sval.
Tyvärr var sedan den tredje mer än en grad för varm.
Den fjärde gick hastigt över — den slocknade visst av harm.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
