LUDVIG NORDSTRÖM CHRISTIAN DELLWIKS FÖRLOVNING I. Jag förmodar, käre läsare, åtminstone om du är av ungefär samma årgång som jag själv, att du minns salig Sammel Edin i Öbacka, alltjämt ryktbar i åminnelse. Ty det hände faktiskt bara för ett par veckor sen, att jag såg ett par historier om honom, berättade av någon insändare i, jag tror, det var Nya Dagligt Allehanda. Skulle nu så illa vara, att du är för ung att ha hört talas om honom, bör den bristen snarast möjligt botas, och det kan inte ske enklare än genom att lyssna till vad jag nu och här ska berätta. Inte bara om Sammel Edin, skräddare, sjökapten, skeppsredare och handlande i sjö- och stapelstaden Öbacka, utan även om hans kuriösa måg, grosshandlaren Christian Dellwik, vilken, som de äldre bland oss kanske minnas^ gjorde av med svärfaderns förmögenhet, så att egentligen bara ”niassoléet”, som Edin sade, det vill säga familjens mausoleum eller gravkapell på Öbacka kyrkogård, fanns kvar. Där sova de nu den sista sömnen, hela raden, Sammel Edin själv, hans änka och enda dotter, båda med tiden kallade ”Kackerlackorna” (varför skall jag berätta en annan gång), och så olycksfågeln Dellwik. Som gjort av med tre millioner. Säg sen, att han inte är värd en historia, även i det Post-Kreugerska Sverige. Det bör kanske påpekas, att Post i detta sammanhang icke har något med Kungliga Postverket att göra! II. Det var alltså år 1853 på våren, och då var patron Sammel Edin fyrtioåtta år, eftersom han var född i en torparstuga uppefter älven nådens år 1805. Gud vet, hur det kommer sig, men sjöfarten i Öbackatrakten har aldrig rekryterat sitt folk från kusten och fisker-skapet. Utan fiskarna ha blommat med löken kvar i den magra jorden, och där ha de förblivit. Nej, Öbacka sjöfolk, det har varit bönder, det, ända till tio, ja, femton mil inifrån lands, om det nu berott på, att bönderna, som den lärde vet, seglade med egna skepp förr i världen och att det var stapelbäddar i varje vik längs Öbackaälven. Alltnog, i en torparstuga var Sammel Edin född och lite låghalt var han till på köpet, men vida mer tjurig, så han töjde och töjde, och hur han töjde på lillbenet, så kom till sist vänsterfoten lika fort i backen som högerfoten, och då var hältan slut utan vare sig doktor, heta grötar, kloka gummor eller lini-ment, och då flög självkänslan så högt i skräddargesällen, så han tog, min själ, hyra 6