Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ludvig Nordström: Christian Dellwiks förlovning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHRISTIAN DELLWIKS FÖRLOVNING
på en Öbackaskuta med spickefläsk och
ruttna ärter och gick till sjöss. Och på
spickefläsk och ruttna ärter och mögliga
skepps-knallar levde han sen från sitt sextonde till
sitt tjuguåttonde år, och det gjorde honom
till styrman och skeppare, med examen från
navigationsskola, och till kännare av allt,
som fanns av vatten och hamnar på norra
halvklotet, en bit av södra och på själva röda
glödheta ekvatorstången. Garvad, eldfast och
köldfast, med en underläpp, som sköt ut, så
både negrer och gula och vita stodo givakt,
och två ögon så små som halmrör, i tvärsnitt,
och vitblå som våris.
Det var Sammel Edin, när han år 1833
”gick i land”, gifte sig med en
handelsmans-och skeppardoter i Öbacka och övertog
svärfaderns två ägande barkskepp och
handelsbod och andel i gamla varvet på Kronholmen.
Och det var en historia med det också. Ty
innan Sammel Edin gått till sjöss, hade han
först sökt plats i Öbacka, sedan han
emigrerat från sockenskräddarns skräddarbord och
osande stryklod uppe i landet, och då hade
han hamnat som bodpojke hos handelsman
Simeon Grels, en mäkta gubbe i den tidens
Öbacka, som var år 1819. Ty gubben Grels
var född redan 1753 och hade varit med på
skeppet ”Öbacka Vapen”, vilket varit det
första, som från den staden seglat på
Spanien. Är 1769 hade det förlist på kusten av
Korsika, och då hade Grels varit med, så nog
fanns det världserfarenhet även i den tidens
Öbacka. Men så stannade han i land, i tidens
fullbordan, och blev handelsman och gifte sig
och fick dottern Mathilda, som hade allting
häpet och runt, från det hon satt på till
fram-styckena, ögonen och själen, och till henne
friade Sammel Edin, då han var bodpojke
och nyss fyllda femton år, ty han hade ju töjt
ut lillbenet sitt, så där fanns ingen tvekan.
Och då sa gubben Grels:
— Ja. Faen! Gifte bort dotra sin vä en
skräddargesäll! Då ha’n int furi jorden runt
och slite hund för just nå myttje. Men du kan
ju pröve på, gosse karl, och gå till sjöss, och
kan du klatre dej opp till skeppare, så få du
fäll ta bå jänta och bon och skuterna och
hele ruljangsen. För med tomtaska börje jag
å! Och nu ä jag rike karln. Så ge dej å och
kom tebakars och lägg opp tusen riksdaler på
salsbordet, så ha du jänta i sängen med en
enda gående gång!
Det var kontraktet, det. Mellan gubben
Grels och Sammel Edin, då han vaf femton
år, och så for han ut vid första öppet vatten
som kajutvakt på en av gubbens skutor. Och
när han tretton år senare som egen skeppare
lade upp tusen riksdaler på salsbordet hos
gubben Grels, då sken gubben och grät
gumman och Mathilda darrade som det rödaste
asplöv om hösten, ty så rodnade hon, och i
pupillen såg Sammel Edin sina
efterkommande så tätt som Israels barn intill tusende
led, men det blev aldrig mer än ett, och det
var dotern Eugénie, ty Sammel Edin, som sett
halva jordklotet och mer, siktade högt i
världen, och så hette man på kungliga slottet i
Stockholm.
Och lika strålande ren som denne
hedersgubbe var i själen, lika oren var han i
sin grova trut, fostrad av spickefläsk, ruttna
ärter, mögliga skeppsknallar och alla havens
sjömän och stormar. Så han sa, för att inte
säga röt:
— Det va fäll röe djäveln, om int Öbacka
och svärfar och jag ska sätte så myttje skepp
i sjön, så vi ska kunne frakte kol och ris och
majs och negrer och all annen dynge från
alle väderstreck till alle hamner i världen.
Och kredit ha jag skaffe allredan hos
Brooc-mann i Hamburg, så vi dra växler på han
och går förbi Högfärds-Stockholm, och sen
bygg vi här på Holmen, och timmer ha vi
hele Norrland fullt, bå till skeppsplank och
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
