IVAR HARRIE ”diktning och moral” rymmer icke något problem. Den nu aktuella agitationen gäller i själva verket ett problem som icke har något med moral att skaffa, nämligen i vad mån och på vad sätt dikten har att ta befattning med könslivets företeelser. Bakgrunden har varit det livliga intresse varmed litteraturen sedan något årtionde ägnat sig åt att dra de länge tabuerade sexuella livsyttringarna fram i medvetenhetens ljus och åskådliggöra deras roll i tillvarons gestaltning. Denna litteratur har kunnat framkalla övermättnad, särskilt hos det yngsta släktled som icke varit med om föregående epoker. Å andra sidan ha de, som vant sig in i tabuperiodens associationer mellan sexualliv och skumrask med dålig luft, haft svårt att hålla den sexuellt intresserade dikten i sär från den dem välbekanta, under alla perioder blomstrande pornografiska industrien. Dessa stämningar ha nu tagits i tjänst av de makter inom samhällslivet, som överhuvud äro fientligt inställda mot diktningens, liksom mot forskningens, rörelsefrihet. Den aktuella agitationen dirigeras av dessa makter. De allmänt hållna, starkt känslobetonade teser som agitationen rör sig med, ha ingen mening, om de icke i sista hand åsyfta att återinföra tabuering av sexuallivets företeelser och problemer och, i samband därmed, lägga in under moralisk fördömelse den dikt som medkännande behandlar sexuella föreningar och konflikter annat än inom det monogama äktenskapets institution. De former som agitationen har tagit — exempelvis masspetitioner till statsöverhuvudet — ha ingen mening, om de icke i sista hand åsyfta ett övervakande genom statsmaktens organ av att sexualtabut hålles i helgd. Som alternativ ställes i fråga en påtryckning på förläggare och kritiker att förhindra ut givandet respektive motarbeta spridningen av diktverk som bryta mot tabut. Även detta är censur. Den framgång som denna agitation synes komma att få, ter sig för mig som en olycka. En kritiker måste, synes det mig, anse sig moraliskt förhindrad att taga hänsyn till dessa påtryckningar vid sina försök att bedöma om en bok är diktverk eller icke. För undvikande av missförstånd bör det uttryckligen påpekas att ett diktverk icke får något extra tillskott till sitt värde — och framför allt, att ett machwerk icke blir ett diktverk — därigenom att motivet är hämtat ur sexuallivet och blir detaljrikt behandlat. På denna punkt ha kritiska försyndelser begåtts, just under den tid då allt sexualtabu varit upphävt och det alltså icke varit bevis på modig utmaning av några farliga makter att frispråkigt och ingående behandla könslivets företeelser. Exempel på sådan begreppsförvirring — varigenom man arbetar den litteraturfientliga agitationen i händerna — äro Karin Boyes och Per Meurlings anmälningar av en nyutkommen, litterärt misslyckad roman av en genial författarinna. Machwerk om sexualia bli pornografi. Kritikern har att från fall till fall tydliggöra skillnaden mellan sådana förlagsartiklar och diktverk’ (respektive vederhäftig upplysningslitteratur). Däremot har han inte att ”skydda ungdomen”: den kan nämligen, under uppvaknandets år, överhuvud icke skyddas mot sexuellt eggande intryck — icke ens om den fick tillbringa hela pubertetstiden i mörk arresl, som den vise P. P. Waldenström en gång påpekade. Inte heller kan vare sig kritiken eller statsmakten utrota pornografien. Den är outrotlig: varan har alltid sin marknad. Bara en sak är viss: under öppen eller camouflerad censur har geschäftet samma högkonjunktur som spritsmugglingen i för-budsländer. 28