DIKTNING OCH MORAL kanske överhuvud icke kan strängt bevisas, men som jag vågar tro vara grundad på ett icke alltför ytligt studium av diktens väsen. Dikt skall alltså icke bedömas med moralens utan med diktens mått, liksom vetenskap skall bedömas med logikens och erfarenhetens. Vad man skall kräva av dikten är sanning, livets egen sanning, som naturligtvis ofta bättre kan uttryckas i symbolisk än i naturalistisk form. Varje äkta dikt säger sitt ecce homo! — det och ingenting annat. Och eftersom människan är ett underligt konglomerat av Ariel och Caliban, av ängel och djävul, av ljus och mörker, av eterisk andlighet och brutal djuriskhet, så skall dikten icke förtiga någotdera utan skildra människan sådan hon är. Nu kan jag mycket väl förstå dem, som reagera mot en viss riktning i modern litteratur, där man otvivelaktigt har en benägenhet att reducera hela människolivet till elementära sexuella eller eljest animaliska förlopp. Min invändning mot denna litteratur är emellertid icke, att den är omoralisk utan att den är djupt osann — och därför undermålig. Ty lika litet som människan ”egentligen är blott en apa”, även om hon skulle råka härstamma från apliknande förfäder, lika litet är det mänskliga själslivet ”egentligen” blott elementärt driftliv, även om dess högre sida skulle kunna härledas ur sublimeringar. Det andliga är en realitet, vilket ursprung nu det än må ha — liksom rosen är en realitet, även om den växer upp ur mull och förruttnelse. Det är sålunda det rena sanningskravet, icke den moraliska indignationen, som kommer mig att reagera mot den litterära primi-tivismen. Och jag menar, att litteraturkritikerns fråga, när det gäller att bedöma en livs-skildring, icke är denna: är denna skildring ”moralisk”? utan denna: återger den verkligen ett stycke äkta liv? Det torde emellertid vara rådligast att låta primitivismen löpa linan ut. Desto förr kommer omsvängningen. Och med den nya, friskare utblickar över livet. Den kommer även utan några masspetitioner till Kungl. Maj :t, som snarare torde fördröja än påskynda den. IVAR HARRIE: Herr Redaktör! Så som Ni formulerat och kommenterat Er rundfråga, beskriver den ganska exakt det populära känsloläge, till vilket det vädjas i de aktuella försöken att suggerera fram en opinionsbildning för litterär censur. Denna agitation laborerar som bekant med det konstgrepp vilket i gammaldags logik benämnes quaternio terminorum. I detta fall består konstgreppet i att den starkt eggande föreställningsgruppen ”moral” obehörigen smyges in i argumenteringen. Oberoende av alla moralfilosofiska teorier kan det konstateras, att det är mot tre företeelser som människorna reagera med den indignation som kallas moralisk, nämligen: mot tarvlighet, det vill säga lögn och svek av beräkning; mot ondska, det vill säga njutning av att utöva våld och tillfoga skada eller plåga; mot dumhet, det vill säga förstockelse mot klara skäl och framlagda fakta. I all dikt ingår en protest mot dessa företeelser — vare sig den varskör om och åskådliggör deras förekomst och makt i omvärlden och inom jaget, eller den ger uttryck åt glädjen att uppleva det mänskliga förhållningssätt som är motpolen till de tre synderna: självets hängivelse i saklighet eller samkänsla. Därför är all dikt, liksom all annan konst, i sig en moralisk handling, under det all beräknande imitation av dikt faller under moralisk fördömelse. Ordsammanställningen 27