Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diktning och moral. Uttalanden av Marika Stiernstedt, Alf Ahlberg och Ivar Harrie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKTNING OCH MORAL
kanske överhuvud icke kan strängt bevisas,
men som jag vågar tro vara grundad på ett
icke alltför ytligt studium av diktens väsen.
Dikt skall alltså icke bedömas med
moralens utan med diktens mått, liksom vetenskap
skall bedömas med logikens och
erfarenhetens. Vad man skall kräva av dikten är
sanning, livets egen sanning, som naturligtvis
ofta bättre kan uttryckas i symbolisk än i
naturalistisk form. Varje äkta dikt säger sitt
ecce homo! — det och ingenting annat. Och
eftersom människan är ett underligt
konglomerat av Ariel och Caliban, av ängel och
djävul, av ljus och mörker, av eterisk
andlighet och brutal djuriskhet, så skall dikten icke
förtiga någotdera utan skildra människan
sådan hon är.
Nu kan jag mycket väl förstå dem, som
reagera mot en viss riktning i modern
litteratur, där man otvivelaktigt har en benägenhet
att reducera hela människolivet till
elementära sexuella eller eljest animaliska förlopp.
Min invändning mot denna litteratur är
emellertid icke, att den är omoralisk utan att den
är djupt osann — och därför undermålig. Ty
lika litet som människan ”egentligen är blott
en apa”, även om hon skulle råka härstamma
från apliknande förfäder, lika litet är det
mänskliga själslivet ”egentligen” blott
elementärt driftliv, även om dess högre sida
skulle kunna härledas ur sublimeringar. Det
andliga är en realitet, vilket ursprung nu det
än må ha — liksom rosen är en realitet, även
om den växer upp ur mull och förruttnelse.
Det är sålunda det rena sanningskravet,
icke den moraliska indignationen, som
kommer mig att reagera mot den litterära
primi-tivismen. Och jag menar, att
litteraturkritikerns fråga, när det gäller att bedöma en
livs-skildring, icke är denna: är denna skildring
”moralisk”? utan denna: återger den
verkligen ett stycke äkta liv?
Det torde emellertid vara rådligast att låta
primitivismen löpa linan ut. Desto förr
kommer omsvängningen. Och med den nya,
friskare utblickar över livet. Den kommer
även utan några masspetitioner till Kungl.
Maj :t, som snarare torde fördröja än
påskynda den.
IVAR HARRIE:
Herr Redaktör!
Så som Ni formulerat och kommenterat Er
rundfråga, beskriver den ganska exakt det
populära känsloläge, till vilket det vädjas i
de aktuella försöken att suggerera fram en
opinionsbildning för litterär censur.
Denna agitation laborerar som bekant med
det konstgrepp vilket i gammaldags logik
benämnes quaternio terminorum. I detta fall
består konstgreppet i att den starkt eggande
föreställningsgruppen ”moral” obehörigen
smyges in i argumenteringen.
Oberoende av alla moralfilosofiska teorier
kan det konstateras, att det är mot tre
företeelser som människorna reagera med den
indignation som kallas moralisk, nämligen: mot
tarvlighet, det vill säga lögn och svek av
beräkning; mot ondska, det vill säga njutning
av att utöva våld och tillfoga skada eller
plåga; mot dumhet, det vill säga förstockelse
mot klara skäl och framlagda fakta.
I all dikt ingår en protest mot dessa
företeelser — vare sig den varskör om och
åskådliggör deras förekomst och makt i omvärlden
och inom jaget, eller den ger uttryck åt
glädjen att uppleva det mänskliga
förhållningssätt som är motpolen till de tre
synderna: självets hängivelse i saklighet eller
samkänsla.
Därför är all dikt, liksom all annan konst,
i sig en moralisk handling, under det all
beräknande imitation av dikt faller under
moralisk fördömelse. Ordsammanställningen
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
