Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Sigurd Åstrand, Hedningar som icke hava lagen..., anmäld av Georg Svensson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
blev den man blev. Den senaste svenska
litteraturen uppvisar många dylika verk, där det
självbiografiska inslaget är mer eller mindre
klart skönjbart. De handla om
personlighetens daning genom inre och yttre
upplevelser. I all synnerhet handla de om
puberteten med dess psykiska oro och sexuella
uppvaknande. Däremot handla de ganska sällan
om religiösa ting och grubbel över tillvarons
mening. Detta är i hög grad förvånansvärt,
eftersom varje reflekterande person — och dit
böra ju författarna räknas — förr eller senare
ha att ta ställning till den religiösa tro, som
bibringas dem på ett tidigt stadium genom
hemmets uppfostran eller skolundervisningen.
Dessa religiösa begrepp accepteras av barnet
med den självklarhet, med vilken detta alltid
accepterar något som de vuxna lära det, men
i och med att människan nått fram till
individuellt tänkande måste begreppen prövas och
antingen fyllas med levande innehåll eller
övergivas. Denna kris förlöper för många
ganska oförmärkt, för andra, mera inåtriktade
naturer blir det till en upplevelse av allra
betydelsefullaste art. Det är kanske många,
som finna det enkelt att leva utan fixerad
religiös eller filosofisk åskådning, men det är
få, som ha kommit därhän utan allvarlig och
smärtsam självrannsakan. Desto
egendomligare är det att dessa kriser så sällan komma
till tals i litteraturen; Gustaf Hellströms
romanserie ”En man utan humor” och Sven
Stolpes romaner äro de enda exemplen på
böcker, där så verkligen är fallet, som jag
i hastigheten kan erinra mig. Med
tillfredsställelse hälsar man därför en sådan
debutroman som Sigurd Åstrands ”Hedningar som
icke hava lagen ..Den handlar uteslutande
om en människas tro. Den är på intet sätt
märklig, uppställer inga nya frågor och ger
inga nya svar, och den är knappast
skönlitteratur utan en fortlöpande, med exempel
illustrerad diskussion. Men den är
stimulerande genom sin intellektuella ärlighet och
sitt djupa allvar. Frasfritt och utan markant
tendens eller ställningstagande återger den en
intelligent genomsnittsmänniskas orientering
i tillvaron.
Sven Elving, som bokens hjälte heter, är
under skolåren religiös, han finner
tillfredsställelse i bönen, och han har ett ömtåligt
samvete. Hans besvär bestå under denna tid
aldrig i tvivel utan i svårigheterna att vara
en sann kristen utan feghet och utan högmod.
Efter några år återse vi Sven i Uppsala, där
han studerar naturvetenskap. Hans barnatro
har icke hållit för påfrestningen av den
moderna vetenskapens argument, men han
har funnit ett nytt rättesnöre i
utvecklingstanken. Vi måste vara goda människor och
gemensamt arbeta på ett mål bortom vår egen
tid, på mänsklighetens förbättring och verkets
fullkomning. Människan dör, men hennes
handlingar leva evinnerligt genom åter och
åter nya följ dhandlingar. Tappert försvarar
Sven sin nya tro i strid med sina kristna
vänner.
Så kommer exercisåret, som infaller 1918,
då världskriget ännu rasar, och spanska
sjukan går som en pest här hemma. Dessa
katastrofer synas för Sven icke blott vittna
om den absoluta frånvaron av en personlig
gud och en vis försyn, de kullkasta även hans
tro på mänsklighetens förbättring. När han
blickar tillbaka på historien finner han den
full av dylika katastrofer, som begravt en
kultur för att ge en ny expansion möjligheter,
varefter slutligen även denna nya gått under.
Så kommer det av allt att döma att gå även
i framtiden; vartill tjänar då alltsammans
till, varför leva vi, vad är vårt mål? Sven
finner icke längre något svar på sina frågor.
Från och med nu är han en man utan tro.
Men han fortsätter att göra det rätta. Han
sköter sitt arbete mönstergillt, han utövar
välgörenhet, han är otadlig i sin vandel och
slutar med att offra sitt liv för en annan, trots
att hans förnuft på förhand säger honom, att
offret är lönlöst. Varför gjorde han detta,
varför var han, som saknade gud, en god
människa, en sann kristen i allt utom tron?
Författaren blir oss svaret skyldig, han endast
hänvisar till det bibelord, som givit boken
dess titel, om hedningarna, som icke hava
lagen, och ändå göra vad lagen bjuder ...
Detta är problemet i boken. Eftersom
författaren själv icke tagit bestämd ställning till
det utan med ungefär lika stor färdighet
företräder än den ena än den andra ståndpunkten,
är det omöjligt att ingå i diskussion med
honom. Men det förefaller ändå som om han
ställt sitt problem felaktigt. Att själva vårt
liv kan behöva en tro att vila på, för att icke
te sig meningslöst och därmed förlora
möjlig
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
