RECENSIONER blev den man blev. Den senaste svenska litteraturen uppvisar många dylika verk, där det självbiografiska inslaget är mer eller mindre klart skönjbart. De handla om personlighetens daning genom inre och yttre upplevelser. I all synnerhet handla de om puberteten med dess psykiska oro och sexuella uppvaknande. Däremot handla de ganska sällan om religiösa ting och grubbel över tillvarons mening. Detta är i hög grad förvånansvärt, eftersom varje reflekterande person — och dit böra ju författarna räknas — förr eller senare ha att ta ställning till den religiösa tro, som bibringas dem på ett tidigt stadium genom hemmets uppfostran eller skolundervisningen. Dessa religiösa begrepp accepteras av barnet med den självklarhet, med vilken detta alltid accepterar något som de vuxna lära det, men i och med att människan nått fram till individuellt tänkande måste begreppen prövas och antingen fyllas med levande innehåll eller övergivas. Denna kris förlöper för många ganska oförmärkt, för andra, mera inåtriktade naturer blir det till en upplevelse av allra betydelsefullaste art. Det är kanske många, som finna det enkelt att leva utan fixerad religiös eller filosofisk åskådning, men det är få, som ha kommit därhän utan allvarlig och smärtsam självrannsakan. Desto egendomligare är det att dessa kriser så sällan komma till tals i litteraturen; Gustaf Hellströms romanserie ”En man utan humor” och Sven Stolpes romaner äro de enda exemplen på böcker, där så verkligen är fallet, som jag i hastigheten kan erinra mig. Med tillfredsställelse hälsar man därför en sådan debutroman som Sigurd Åstrands ”Hedningar som icke hava lagen ..Den handlar uteslutande om en människas tro. Den är på intet sätt märklig, uppställer inga nya frågor och ger inga nya svar, och den är knappast skönlitteratur utan en fortlöpande, med exempel illustrerad diskussion. Men den är stimulerande genom sin intellektuella ärlighet och sitt djupa allvar. Frasfritt och utan markant tendens eller ställningstagande återger den en intelligent genomsnittsmänniskas orientering i tillvaron. Sven Elving, som bokens hjälte heter, är under skolåren religiös, han finner tillfredsställelse i bönen, och han har ett ömtåligt samvete. Hans besvär bestå under denna tid aldrig i tvivel utan i svårigheterna att vara en sann kristen utan feghet och utan högmod. Efter några år återse vi Sven i Uppsala, där han studerar naturvetenskap. Hans barnatro har icke hållit för påfrestningen av den moderna vetenskapens argument, men han har funnit ett nytt rättesnöre i utvecklingstanken. Vi måste vara goda människor och gemensamt arbeta på ett mål bortom vår egen tid, på mänsklighetens förbättring och verkets fullkomning. Människan dör, men hennes handlingar leva evinnerligt genom åter och åter nya följ dhandlingar. Tappert försvarar Sven sin nya tro i strid med sina kristna vänner. Så kommer exercisåret, som infaller 1918, då världskriget ännu rasar, och spanska sjukan går som en pest här hemma. Dessa katastrofer synas för Sven icke blott vittna om den absoluta frånvaron av en personlig gud och en vis försyn, de kullkasta även hans tro på mänsklighetens förbättring. När han blickar tillbaka på historien finner han den full av dylika katastrofer, som begravt en kultur för att ge en ny expansion möjligheter, varefter slutligen även denna nya gått under. Så kommer det av allt att döma att gå även i framtiden; vartill tjänar då alltsammans till, varför leva vi, vad är vårt mål? Sven finner icke längre något svar på sina frågor. Från och med nu är han en man utan tro. Men han fortsätter att göra det rätta. Han sköter sitt arbete mönstergillt, han utövar välgörenhet, han är otadlig i sin vandel och slutar med att offra sitt liv för en annan, trots att hans förnuft på förhand säger honom, att offret är lönlöst. Varför gjorde han detta, varför var han, som saknade gud, en god människa, en sann kristen i allt utom tron? Författaren blir oss svaret skyldig, han endast hänvisar till det bibelord, som givit boken dess titel, om hedningarna, som icke hava lagen, och ändå göra vad lagen bjuder ... Detta är problemet i boken. Eftersom författaren själv icke tagit bestämd ställning till det utan med ungefär lika stor färdighet företräder än den ena än den andra ståndpunkten, är det omöjligt att ingå i diskussion med honom. Men det förefaller ändå som om han ställt sitt problem felaktigt. Att själva vårt liv kan behöva en tro att vila på, för att icke te sig meningslöst och därmed förlora möjlig 72