RECENSIONER heterna till rik och harmonisk utveckling må vara sant, antingen denna tro är religiös eller ej. Men att det skulle vara på något sätt problematiskt att en människa gör det goda utan att äga ett mål och en tro, det bestrides. För den goda människan är det goda icke något problem annat än av psykologisk art. Hon gör det goda, därför att det är hennes natur att göra det och därför att det skulle vålla själslig disharmoni i form av självförakt att göra något annat. Moralen är för många människor en själens hygien lika svår att undvara som kroppens. Huruvida en dylik läggning beror på arvsanlag eller på miljöpåverkan är som sagt en psykologisk fråga, som vi här ej behöva gå in på. Men med tron behöver det inte nödvändigtvis ha någonting att göra. Georg Svensson Romerska slavar Ernst L. Ekman: Slavar. En berättelse från antikens Rom. Bonniers. 4: 25. Ernst L. Ekman debuterar med en roman i den kanske vanskligaste av alla genrer. Romantiserade historiska skildringar ha alltid förefallit anmälaren en smula suspekta, och det skall villigt erkännas, att han föredrar exakt historieskrivning framför skönlitterära broderier över ämnen från svunna skeden. Nu kan det ju inte förnekas, att världslitteraturen räknar åtskilliga mästerverk just inom den historiska romanen, men det går heller inte att bortresonera, att genren i modern tid betänkligt banaliserats. En förebild har Ernst Ekman måhända haft i dansken Nis Petersens för ett par år sedan utgivna antikskildring ”Sandalmakargatan”, som genom sin franka och frejdiga stil och sitt okonventionella grepp kring ämnet onekligen tillfört den av åderförkalkning hotade historiska romanen friskt pulserande blod. Man kan heller inte beskylla Ernst Ekmans roman för konventionalism. De människor från det antika Rom, som han skildrar, äro inga stela och kalla marmorstatyer utan varelser av kött och blod. Tidsfärgen är äkta, och den miljö, vari läsaren införes, är återgiven med realistens säkra sinne för åskådliga och påtagliga detaljer. Ernst Ekmans roman handlar, som redan titeln anger, om romerska slavar. I hans skildring skymta också cæsarer: Tiberius, Cali-gula och Claudius. Berättelsen tar sin början med en skildring av Tiberius’ död — måhända bokens mest fängslande parti. Man glömmer inte i första taget porträttet av den döende kejsaren, där han ligger på sitt sista läger, frätt av lidelser och laster, men gäckande och hård in i bleka döden. Det är ett stycke realistisk porträttkonst av rang. Huvudpersonen i berättelsen är slaven Tarus. Hans moder är en iberisk slavinna och hans fader kan vara Tiberius själv: paterniteten är inte riktigt klarlagd, men så mycket är visst, att Tarus’ moder tillhört familian kring kejsaren, och att Tarus själv är besatt av den juliska ättens sjukdom': epilepsien. Innan Tiberius dör på Capri och den nye cæsar, Caligula, koras, friger han Tarus, som beger sig till Rom för att där etablera sig som hantverkare. Hur den kraftfulle och driftige Tarus trots konkurrenten Bitenius’ intriger med framgång bedriver spekulationer i spannmål vid sidan av sitt hantverk: därom handlar det väsentliga i berättelsen. Sitt huvudsakliga värde får Ernst Ekmans skildring som en teckning ur vardagslivet i Caligulas och Claudius’ Rom. Interiörer från vinstugor, ockrarnästen och verkstäder i Subura omväxla med färgrika skildringar av gladiatorsstrider på cirkus. Ernst Ekman känner grundligt det skede och den miljö, han skildrar, och hans berättelse kan utan tvekan betecknas som ett talangfullt arbete. Johannes Edfelt Torpargrått Tage Aurell: Till och från Högåsen. Bonniers. 3: 25. Vi ha på senare tid fått rikligt med vittnesbörd om statar- och torparstugornas invånare. Lite var torde vid detta laget ha sig bekant, att lungsot, brännvinskonsumtion och robust älskog ingå som väsentliga beståndsdelar i de — ofta litterärt värdefulla — skildringar, som givit en inblick i de svenska jordproletärernas värld. Tage Aurells gråkalla krönika från någon avkrok av vårt land lägger intet väsentligt 73