Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EYVIND JOHNSON
hes med alla bitar jag kunde, och jag
ändrade om dem, ville förhöja meningen i dem
och ändrade också melodierna. Ett band av
hesa, melankoliska och glada toner lindades
ut efter vägen och var mitt spår, tyckte jag,
och när jag kom hem till baracken och
trevade mig uppför trappan var det som om jag
haft ett pansar av glädje och hopp kring mig.
När jag ätit släckte jag lampan och kröp
i säng. Brasan glödde ännu, man såg
konturerna av tingen i rummet, bleckburkarnas
och oljehusets glans, blänket mot fönstret,
knapparna i mina kläder. Jag låg på rygg
och kände frihet, kanhända lycka.
En natt till sov jag i baracken. Här fanns
ingenting mer att göra för mig. I
köksfönstret såg jag frun: jag skulle burit in ved
i köket men gjorde det inte. Inne på kontoret
stod det gula bordet dukat med mina pengar,
när jag kom in låg de där på bordskanten
som vanligt. Disponenten tog mig i hand;
men jag kände att han tänkte på helt andra
saker.
Och jag gick till stationen, tidigt, det var
frost, kilometer av morgonfrost dit. Jag for
norr ut, någon timme. På en bänk i kupén
spelade man tjuguett om pengar, och man
drack brännvin mellan varven. Han som höll
banken talade om Porjus: kanske de skulle
dit. Han talade om brännvin, om armstyrka,
om dynamit och bergkrut och stora
förtjänster och kvinnor. Jag satt liksom yrvaken
och lyssnade och lyssnade. Jag hade alla
mina saker i en näverkont jag fått
någonstans. När jag skulle stiga av vid min station,
log han ett gott snusleende mot mig, gav
konten en klapp och frågade om jag varit
och plockat blåbär så här års. Och jag måste
le tillbaka (det var längesedan jag kunnat
le så mot en människa) och svarade att jag
varit någonstans och fiskat plommon på
metkrok, ett ställe där det fanns gott om
plommon — så här års. Då skickade de ett stort,
dånande skratt efter mig, ett kamratskratt,
och så fortsatte tåget med dem.
Jag satte ner konten på plattformen och
såg mig omkring. Jag mötte bekanta ansikten.
Plötsligt kom jag ihåg flickan som böjt sig
fram och tittat in i mig; och jag fick en vild
längtan efter henne, jag ville inte vända
men ha henne här, tala med henne, röra vid
hennes hand, ansikte, hals, fråga om hennes
namn.
Och så var min barndom slut.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
