Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyvind Johnson: Tidig upplevelse. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDIG UPPLEVELSE
fastän jag blint gick på, snavade över
hjulspåren, kom ut i dikeskanten på ena sidan
om vägen, stötte mot stenarna på andra sidan
(akta fotogenflaskan! tänkte det andra jaget
i mig), var det ändå som om jag befunnit
mig på samma fläck och i samma oändligt
utdragna ångestsekund — som om det inte
varit jag som rusat på men i stället faran som
vältrade fram mot mig utan att jag kunde
vända och springa eller stiga åt sidan för den.
Och så var den plötsligt verklig. Jag hörde
steg växa ur blåsten, hörde någon andas
häftigt, en liten sten skrapade till på vägen,
och i samma ögonblick jag steg undan för
den gestalt, som löste sig ur mörkret, steg
också gestalten undan för mig och jag hörde
ett hest, skrämt:
— Go kväll!
Det var en kvinna, en gammal gumma, på
ett alldeles särskilt sätt omvärvd av blåst:
jag såg henne kura ihop, hennes ansikte lyste
som en vit fläck, kjolarna flaxade kring
henne. Och jag kände en stor lättnad, min
rädsla löstes upp och försvann, en moder,
någons moder var på samma väg, min väg,
och jag stannade. Hon måtte hört det och
tvekat om hon skulle springa eller stanna;
så stannade hon och hennes röst kom ängsligt
undrande bort till mig:
— Det är väl aldrig Kalle?
— Nej, sade jag. Och jag var glad över
att få tala. Nej, det är inte — inte Kalle,
sade jag igen.
Hon tvekade; åter kom hennes röst:
— Å ja, jaså, jag trodde bara... Och hon
gick igen, hastigt, hon var nog rädd för mig.
Och tanken på detta, att en annan
människa kanske var rädd för mig, fick min egen
rädsla att försvinna, fick mig att växa, bli
större och kraftigare, och min ensamhet var
med ens borta. Jag gick framåt i ett slags
trött efterstormlugn, och medan jag gick där
kom de goda minnena tillbaka. Det var som
om den ljusa världen varit den enda verkliga.
Den hade lekt med mig och gömt sig för
en stund, men nu fanns den där med hennes
stilla, vänliga röst i disponentkökets värme
och vithet, hennes späda rygg, den frodiga
köksans breda, fylliga mun, hjälpredans min
av äldre, förstående kamrat; och sedan
handelsbodens upplevelse, hon som böjer sig
fram mot dig, ser in i dig, ler och kräver
något som man kanske kan ge om man vill.
Tegelbrukets fara blev också avlägsen och
overklig, som om den inte funnits annat än
i drömmen. Rädslans rest, den lilla
skrämselrysningen, finns ännu kvar i blodet, men
den är något man kan fly bort från därför
att framtiden öppnar sig och möjligheterna
får liv. Jag tänkte, att man kunde resa när
man ville och vart man ville, det var ingen
fara så stor, att man inte kunde skydda sig
själv mot den. De levande vek undan och var
själva rädda — kanske — och de döda hade
man i grund och botten inget ont gjort, man
hade varit deras kamrater eller tänkt vänligt
om dem eller inte alls känt dem, och man
visste att deras oro på andra sidan döden
kom sig av saker man inte alls hade att göra
med. Och jag varken frös eller svettades
längre. Mörkret var inte farligt. Mörkret
berodde på att solen gått ner för någon timme
sedan; och ljuset skulle komma tillbaka och
inte förändra världen på annat sätt än att det
lyste på ting som ändå fanns. Nu kände jag
en så oerhörd lättnad, en kvällsglädje, att
jag måste uttrycka den. Jag tänkte: ”Jag är
inte rädd! Jag är inte rädd!” — Men det
var ord som en människa inte kan skrika ut
när hon är ensam, då de saknar mening, och
därför började jag i stället sjunga. Jag
skrå-lade mot vinden och fick munnen full av
blåst och måste ibland vända huvudet uppåt
skogen eller ner mot älven för att kunna
forma orden. Det var ett rus av verklighet, av
vidöppenhet inför mitt eget liv. Jag sjöng mig
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
