- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Sommarnummer juni 1934 Årg. 3 Nr 6 /
28

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Sommarbrev

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HARRY MARTINSON

dräkt, till Per Brahes tjänarinnekjolar, till
adertonhundrafemtitalets bahytt, till den
hemgjorda pigkrinolinen av väddklintsfärgad väv,
stöttad med hasselringar och korgvide. De
klädde på sig av dessa kläder och gingo
in i sina tider och modeavsnitt. Vi mötte dem,
vi som nu leva och vi som äro döda. Vi
kallade dem Anna och Elisabet, Svea. Men
kände dem aldrig. Ack, livet var en
fixerings-bild, vi hittade dem aldrig däri. De doldes
av tomt och årtal, anställning och dräkt,
kyrkbok, förutfattad mening och sladder, ja,
till och med av könet. En blev vid trettioett
års ålder bränd som häxa i Stora Tuna.
Kanske var det Elisabet, den väldiga
högväxta. Ännu en liten tid gick och kafferepet
vävde sitt spindelnät över längtans glänta,
fångade däri en fjäril vid namn Rut. Hon
gick i sjön och blev ett vitt lik. Steg aldrig
upp ur badet. En konfirmand står och ser
på näckrosor.

På stranden där de alla badat växer lysing,
det är folkets namn på videörten, Lysimachia
vulgaris. I tretusen år har den säkert växt
där. Den växte där redan när de utarbetade
forntidsträlinnorna en sommarnatt smögo sig
ned att ta en tvagning, skygga och höljda
i insjödimman, medan den tidens stora
löv-skogsmyggor inade och inade utefter deras
hud och letade längs deras svällda ådror.
Nattskärran knapprade sitt tema över sjön.
Tjattrade den full med ljus trolldom.
Trälin-norna växlade några skygga ord; funno
sjönötter och åto dem under tystnad, nedsänkta
ända till brösten. Till slut började de frysa.
De ryckte till och störtade tysta upp på land.
Rördrommen hade stött i basun, och de tre
förgråtna trodde på trolldom. De letade upp
sina grävlingskjortlar, böjde undan de höga
bestånden av lysing och flydde tillbaka till
trälkojan invid stammens palissad.

Den visionen och många andra får jag när
jag ser på dig, lysing, du gula höga örtspira

vid stranden. Jag undrar, och det hör på något
sätt till ämnet, vad du skulle ha hetat på
sanskrit, det stora grundlatinet. Här bor du
emellertid nu, från vilket land du än må ha
vandrat, på den tid då du verkligen
vandrade och årsvis tog ett fröfjät.

Av gula blommor har lysingen rört mig
mest. Den tillhör inte bukettblommorna, men
bidrar på ett sällsamt sätt i den nordiska
insjöstrandens utstrålning av själ. Vid insjöar
som ha sand- och rullstensstränder delar
lysingen plats med fackelrosen, som
hundra-blommig och lik ett violett nödrop skjuter
upp mellan stenarna. Den klingar samman
med lommens klagan och man faller i tankar
över vänner som drunknat. Sverige och
Finland äro överrika på sjöar. Sverige och
Finland äro överrika på drunkningsdöd. Där
klingar insjöars tjusning och insjöars vemod.
På liknande sätt skänka blomspirorna av den
meterhöga, blålila örten mjölke en toning av
själ och öde åt Sveriges banvallar. Mjölke
har haft mycket att betyda som stämningsört.
Vemodsört.

Mjölkeväxten bebor inte bara banvallen.
Också i grustaget lever den gärna och mjölket
har många dygder: se vidare i Lindmans flora.

Långs landsvägen är mjölket luffarens
blomma, på skövlade skogsmarker flaggar
den manshög mellan stubbarna; vaggar i
vinden, går i lila glädjeböljor. Dit kommo
flickor i sommarklänningar (minns jag), ty
stigen gick ju fortfarande över åsen även om
skogen var fälld. Jag minns sommarsöndagar
med solstek över stubbarna; nätt och jämnt
konfirmerade flickpigors lätta trallande .gång
genom mjölket. Efter några år reste Ester
till Amerika. När hon for hade hon ljusblå
klänning och kom över för att ta adjö. Vid
Lilla Ljunga spelade Anna en Hultmans
sol-skenslåt på orgeln medan kaffet dracks. Det
var sommar och avskedsvemod. Ester började
gråta. Inne var renskurat golv och gardinerna

28

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 00:07:07 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-6/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free