Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Sommarbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOMMARBREV
står tennvit, oförstående som alltid. Den
snö-höljda stacken som liknar en buckla i skarens
isplåt har en mörk rävkrater på sidan. Den
gäspar med sitt unkna barrsvalg. Räven lomar
bort som från ett brott. Han har halsbränna
och rapar av myrsyra. En tanke som mest
liknar ett tjut i spiral vänder sig i hans
hjärna men tar ingen form. Mal bara runt
och runt som en roterande hungerformel.
Det är evolutionen som anstränger sig att
tänka — men en evolution som är för sent
ute, ty nere vid stallängan i gläntorna skratta
människorna. De ha hunnit först och ha lätt
att skratta ha-ha-ha och tända den elektriska
båglampan över stallgården.
Om sommaren gå mänskorna ut till
myrstackarna för att se. Dels emedan bibeln och
kyrkan genom tiderna sagt oss: se på myran!
se på biet! och dels för att det i och för sig
är roligt att ha myrorna här på jorden.
Myrstackarna äro en sorts lyxinventarier som
mänskosläktet har i skogen. I den
protestantiska delen av världen ersätta myrstackarna
på något sätt de helgon och gudabilder man
fordom vandrade till. Till stacken kommer
den religiöse, sjunker i tankar, tänker på sitt
sätt. Till stacken kommer kommunisten och
får belägg. Slår sig ned på en stubbe bredvid
med ett stort manifest över knäna. Till
myrstacken komma förr eller senare alla. En del
ha pincené. Alla titta ned och tänka.
Lärarinnan går förbi med sin klass. Prästen
kommer förbi med sin konfirmationsklunga:
pojkar i svart, flickor i vitt.
Framför myrstacken stanna de alla.
Luffaren och bonden, poeten och cynikern. Den
senare ställer sig där för att bli lite mer
cynisk. Han ser hur en av myrbett förlamad
larv släpas uppför stacken — och han ler,
frossande i sitt tvivel om livets mening.
Den femtonårige pubertetsfilosofen
kommer också förbi ibland, stannar och undrar
varför han blev född. Han funderar rätt
starkt på skogstjärn. Han föreställer sig
näckrosorna som jungfrur. Han undrar om det
är mycket djupt i en tjärn. Först i sista stund
ryggar han tillbaka.
Näckrosorna ha nyss kommit upp: som
flickor nyss konfirmerade av vattnet.
Landskapet är ljusdunkelt likt toningarna i en
renässanstavla. Det är i en avlägsen
landsända, till exempel i Kronobergs län. Lite
utspädd civilisation når hit med buss, en och
annan A- och P-bil stryker förbi och ännu
ej utdöda gummor gå med svarta schaletter
hem, bort. De gå genom långa
landskaps-alléer av gran. Granskuggor och solstrimmor
tvärsöver vägen. Nordens markattor, de
ultra-kvicka ekorrarna, tappa kottar från träden,
sandödlor gömma sig. Det är söndag och
böndag. Rosenkattosten blommar i det igenvuxna
grustaget. En hackspett tickar långt borta
som ett nyckfullt ur. Man möter folk på
vägarna. Man kan riktigt se vilka som ha
radio. Svarta schalettens skede möter
konst-silkestrumpan.
Sedan har svarta schaletten inte lång tid
kvar. En svart schalett och Schartau stavas
med sch. Konstsilke fås av praktiskt
förädlad cellulosa. Men här kommer paradoxen.
Under Schartaus tid badade man naken i
sjöarna. Nu går man ner i sjön Möckelns
vågor stramt klädd i baddräkt. Utvecklingen
går som en skogsvinda, hit och dit. Här
badade vithyllta, yppiga Sveor och Bländor.
Mjölkrika och hetblodiga lekte de bland
näckrosorna. Marmorvita lyste
outtröttlighetens eviga pigor vid gömda skogstjärnar,
vilka glänste som kolsvarta bläckböljor och
suckade av urgammal gyttja. Dolda som
skygga lommar ropade de från vattnen, stego
in i folkens drömmar. Tidlösa och nakna
stego huldrorna upp ur tidlöshetens
naturbassäng, gingo till sina kläder på
stranden, till forntidskjorteln, till medeltidens
grova koftklänning, till storhetstidens nättei-
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
