Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harry Martinson: Sommarbrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARRY MARTINSON
av glädje. Den rinnande bäcken kittlade henne
under ryggen och på sidorna. Därav skrattade
hon än mera. Hon skrattade i något över
hundra år. Därefter försvann hon i bäcken
förvandlad till en ålkusa.
Sissebäck heter sedan dess den där
vattenfåran i Göinge och Lister.
En torrare hypotes är tullhypotesen.
Sissebäck utgjorde nämligen förr en del av
gränsen mellan Sverige och Danmark. Snoilsky
syftar på den när han i dikten om Kristinas
avsked nynnar:
Där en bro är kastad över
bäckens smala silverband;
där går gränsen mellan Sverige
och den danska kronans land.
När smugglare om natten kommo till denna
gräns lät deras tecken till varandra i
albuskarna så här: sss! sss! sss!
Dessa tre hypoteser om Sissebäck äro mina.
Det är för övrigt den enda bäck i världen
jag har hypoteser om.
Jag kom som sagt till gården Sakrisvold
öster om Röros. Det var i början av juli och
det var bykdag på gården. Elden brann på
fjälltunet och luten rök i tunnan. Fjäll syntes
runtomkring som en titanisk granitgarnering
av bygden. På en del massiv lyste
skugg-bräernas blåis som stora sjok av turkös över
Norge. Gräset kastade sina planer på släntor
och stup, spändes i milsbreda hängmattor
mellan bergen: det kallades dalar. I
hängmattorna löpte silvertrådar — det fanns såna
som hängde ned från fjällstupen som
serpentiner och så fortsatte ut i det guldgröna
häng-mattshavet. De kallades bäckar. De voro
infattade på ett sådant avstånd att de förhöllo
sig alldeles tysta. I närheten av bykgrytan låg
en fjällsjö. Den blixtrade i solen som ett
sjud av silverspånor. I övrigt spände
skönheten broar och buktningar i olika
dimensioner över dalen och luftens namn var
Sällsamhet. Bykpigan hade den där norska fjärr-
ögda blicken som kisar till och ser sjutti
mil bortåt bergen.
Hon hängde tvätt. Hon sträckte på sig lite
och hängde upp den i rymden. Visserligen
var där ett streck spänt där men det hade
ingen betydelse. Hon hängde upp tvätten i
rymden mittför ett fjäll. Allt var vackert.
Ögat åt därav. Själen drack med ett sörplande
ljud. Det var högt, högt i Norge, Jesus
anamma så vackert och roligt! Vid fotterna,
under fotterna, kring våra fötter, under och
bortom tvätten, växte blom, blom, blom, växte
gudinnans blus, växte vitspräcklig och grön
kärestan Jorden mil efter mil i vågor och
glädje. Uppe på lufthavet låg en örn,
guppade som ett flöte och tittade ned i dalen.
Vid sidan om honom flöt ett vitt moln i
riktning mot Trondhjem. Örnen lade sig på
molnet, så att örn och moln blevo lika ett
emblem på vit kudde och reste bort med
högmodet hos en kronjuvel. Det faller av sig
själv att örnarna måste bli självsäkra och
högmodiga där de ligga på molnen över länder
av så stor skönhet.
— Där flög ett töj, sade jag till flickan
och pekade, och det var nästan så hon
nappade i rymden efter molnet. Ja, det var som
en saga, riktigt. Det var en gång på
Sakrisvold, vid en bykgryta, som svart lik en
sotkula var infattad i idel ädelstensmark.
Men — ty detta skall ju bli en botanisk
och ornitologisk artikel — vad visste jag väl
då om att aursundsastern, Nordens mest
sällsynta blomma och fridlyst sedan 1915, växte
vild på Sakrisvold. Kanske hade jag då en
av dess stjälkar alldeles inpå skorna. Nu,
många år efteråt, sedan jag börjat läsa
botanik, får jag reda på hela historien om
aursundsastern. Näsan känns lång och räcker
i andanom nästan till Aursundssjön. Jag får
trösta mig med att jag dock stått på traktens
mull vid sidan av en bykgryta och en flicka,
i ett landskapsperspektiv vars släntor och
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
