Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Landquist: Frihet och kollektivitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN LANDQUIST
Som ett exempel på det mänskligt
ursprungliga i frihetskänslan skall jag nämna icke en
av de helgjutna frihetshjältarna men en man
som var mycket mån om sig själv och sin
egen välgång, som hela sitt liv strävade efter
att leva i trygghet men vars handlingar dömde
honom till ständig otrygghet, som i sin
ungdom såg sin högsta lycka att bliva gunstling
vid ett stort hov, men som dock på grund av
en obetvinglig natur blev en av frihetens
stora försvarare, en man som utan att förutse
det och nästan utan att märka det växte
utöver sin egen karaktär och blev något
större än det han avsett. Jag menar Voltaire.
Få människor ha ingivit mig det intrycket
av det hemlighetsfulla och ursprungliga i
frihetens impuls som denna uppkomling och
smädade förståndsmänniska, som blev
humanitetens främsta banerförare ett sekel.
Varav kommer, frågar man sig, utan att få
något svar, denna entusiasm icke blott för
egen men också för mänsklighetens frihet och
rätt hos denna frivola borgarson som
begynner sitt liv med att roa och smickra de höga
med sin kvickhet och sina poetiska talanger
och som tidigt genom affärstransaktioner
skaffar sig en förmögenhet, som kunnat
tilllåta honom att leva sina övriga dagar i lugn?
Vad man i tjuguåren hos honom märker av
denna frihetskärlek är något litet, nästan ett
ingenting, en självsvåldig frispråkighet, som
inte kan innehålla sitt omdöme om det
löjliga, en kvickhetens obetvingliga naturmakt.
Han blev för en tid förvisad från Paris
för några närgångna verser om hertigen av
Orléans. Återkommen kan han inte hejda sig
utan upprepar samma oförsiktighet på nytt.
Han kastas nu i ett allvarligt fängelse i
Bastil-jen. I saknad av bläck och papper skriver
han ned med blyerts i en tryckt bok hälften
av sitt epos ”Henriaden”; det är det första
tecknet på den temperamentets och
motståndskraftens okuvlighet; som han i ett långt liv
skulle visa. Utsläppt tas den unga poeten och
smädeskrivaren likvisst till nåder av Filip av
Orléans’ i allt sitt godtycke toleranta hov.
Den tjugutreåriga poetens debutpjäs ”Oedipe”
ges med stor glans på Théåtre Frangais, och
hertigen begåvar honom med en livränta och
bjuder honom några dagar senare till sitt
bord. Voltaire, som inte blivit räddare av
cellvistelsen, säger till hertigen över bordet:
”Jag får ödmjukast tacka ers kungliga
höghet för att ni bekymrar er om mitt bröd, men
jag får be er att hädanefter inte bry er om
mitt logi.” Ett nytt slag drabbar honom just
då han solar sig i hovets och aristokratiens
gunst. Han blir genompryglad av en
adelsmans betjänter. Förgäves söker han genom
duell upprättelse. Adelsmannen håller sig
undan och i stället kastas den förorättade åter
i Bastiljen. Utsläppt reser han glödande av
förbittring till England. Han lär känna dess
fria samhällsskick, dess tänkares
självständighet, dess vetenskapers blomstring. Nu
begynner den stora uppgången. När man
genomläser hans ”Lettres philosophiques sur les
Anglais” slås man av en egendomlighet, som
allt framgent skulle känneteckna Voltaire.
I dessa lätta, eleganta artiklar, en förebild
än i dag för politiskt kulturella resebrev eller
serieartiklar, synes han sakna patos. Friheten
och frihetens riktighet äro för Voltaire,
kommande från ett autokratiskt land, så
självklara saker som de inte alltid äro ens för vår
sena tids frihetsbekännare. Han béhöver inte
bli högtidlig över den. Han nöjer sig med att
raljera över de företeelser i hans hemland,
som inte stå i överensstämmelse med dess
naturliga bud. Voltaire återvänder, vill åter
med oangripliga poetiska verk skaffa sig fäste
i Frankrike, men kan inte låta bli att
samtidigt också anonymt trycka sina förgripliga
brev om engelsmännen. De brännas av bödeln
såsom ”skandalösa, stridande mot religionen,
goda seder och den vördnad, som tillkommer
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
