Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Engström: Kraftmänniskor. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRAFTMÄNNISKOR
annan handling, vilken skulle visa att de
grundligt senterade hans studentikost kraftiga
humor och den glädje de fortfarande väntade
sig av samvaron med honom. Handlingen
blev en förbindelse på att han hela sitt
återstående liv gratis skulle få hugga träben på
Äppelnäs’ skogar.
Och så tågade de upp till Hulthenius.
Ja, där låg han i sängen och sträckte båda
händerna emot Haakarna. Han såg till och
med glad ut, fast han var litet blek och hade
magrat. Men när han fått papperen, kunde
han inte låta bli att storskratta, så klen
han var.
— Ja, det kunde ju ha gått värre, men
intet ont som inte har välsignelse med sig,
om man därigenom kommer till eftertanke
om Försynens godhet. Jag har tänkt mycket
på det som hänt och det dröjer nog innan
jag kommer in i herrgårdsflygeln och lagar
skarprättarbål! Nehej, sådant passar inte
mitt yrke och stånd.
— Ja, men nu kan den ju inte slå sig
i bena på dej åtminstone, sade löjtnanten.
— Nej, visserligen inte, men huvudet har
jag kvar och det behöver vara klart om jag
skall kunna bli en rätt kyrkoherde. Men jag
har kommit att tänka på att denna min
olycka är ett rättmätigt straff för något som
jag gjorde under min Uppsalatid. Jag
skaffade nämligen en annan människa ett
obotligt lyte. Hör, ska ni få höra! Jag hade ju
bara skulder och räkningar så att det började
bli riktigt trångt för mig i stan. Bland annat
var där en skräddare som jag var skyldig
litet pengar och som hade fått höra att jag
snart skulle lämna Uppsala, och han började
bli svår mot mig, fast jag skött mina affärer
med honom riktigt bra i många år. Aldrig
fick jag vara i fred! Från morgon till kväll
löpte han med sin evinnerliga räkning och
gav mig inte läsro, just då jag behövde den
som bäst. Och han kunde väl begripa att han
skulle få igen sina pengar, så snart jag blivit
präst.
En dag fick jag se honom genom fönstret
i min enkla vindskammare. Jag kunde förstå
att han var på väg till mig. Då ingav en ond
ande mig att jag tog ur dörrnyckeln, lade in
den i brasan och glödgade den riktigt
ordentligt, satte in den igen med hjälp av en
hovtång och började läsa. Det måste ske fort,
och det skedde fort. Nyckeln satt på sin plats,
när jag hörde honom komma uppför
trapporna. Han knackade.
— Stig in! ropade jag och han tog ett
fast grepp om nyckeln för att öppna.
Och ni kan tro, att han brände sig
ordentligt. Han svor och hoppade och sprang ned
igen, ty ett pekfinger var alldeles förstört.
Han kom in på sjukhus alldeles som jag, min
stackare, och där kunde de inte bota honom
ordentligt, utan pekfingret blev rakt för all
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
