Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Bohman: ”Hur hette dina hjältar, säg? Det är om namn jag frågar.” Enquête - Eyvind Johnson - Hilding Östlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS BOHMAN
gubben för Tidman. Efter något tag tyckte
jag det lät en smula pekigt och strök därför
d:et. Två år senare såg jag en annons i en
tidning: en firma Timan som sålde möbler
någonstans. Jag hoppas att det var en bra
firma. I övrigt vet jag ingenting om den.
Förnamnet till hjältar och bovar hittar
man lätt i almanackan.
Men jag började en gång i Paris en bok
som hette ”Minnas”. Jag funderade på namn.
Ett namn som kunde vara svenskt men
samtidigt skulle vara originellt och kort och bra.
Jag började på bokstaven A och strövade
genom dess möjligheter. Sedan B, Ba, Bb, Bc,
Be, Beb, Bec, Bed, Bee och så vidare. När
jag kom till Ber tog jag mig en paus och
rullade en tjock cigarrett. Sedan la jag till
ett r och så var saken klar. Namnet blev
Berr. Några månader senare flyttade jag ut
till en liten stad ett par mil nordväst om
Paris. Den första skylt jag ser där ute lyder
så här: A. Berr, Viner & Delikatesser. Det
var en liten svart karl långt öster ifrån; han
anlade sedan mordbrand, fick ut försäkringen
och häktades.
Bobinack, som är en sagogubbe, har ett
sagonamn. Det är knyckt från en sagbok,
som jag läste, när jag var liten pojke. Det
ringde i öronen under många år, och jag
tyckte jag skulle använda det till något.
Romaticus tror jag vara en konstruktion; men
man bör aldrig vara säker: ibland är
verkligheten före författaren, och då kan det ju
hända att denne omedvetet plagierar den. —
En gång blev jag lurad på en kostym av en
bovaktig skräddare. Han hette något som
liknade Fabian. En mindre sympatisk person
i ”Avsked till Hamlet” fick namnet Fabian
Merkurius. I samma bok förekommer en man,
som heter Mårten Torpare, Ansgar Mårten
Torpare. Han är en blandning av litet av
varje, men eftersom han inte stört mig något
vidare i mitt författeri, har han fått bli med
i flera böcker. Det skall bli intressant att se
hur han slutar. Men hans namn är tryckbart.
Det är hemgjort. Det är möjligt, att det
finns i verkligheten. Då är det bra gjort av
verkligheten, tycker jag.
Av förnamn gillar jag Maria mest. Det är
svårt att säga varför. Jag har träffat Marior,
som såg ut precis som om de hela sitt liv
hetat Eusebia eller Perpetua eller rentav
Korsmässa, men jag tycker ändå att namnet
kan användas ofta, ofta, man blir inte trött
på det. Alla kvinnor kunde heta så —
åtminstone i litteraturen. Man kunde numrera
dem.. Ja.
HILDING ÖSTLUND:
Hur jag bär mig åt att förse mina
romanhjältar med namn?
Frågan kommer lite burdus på, och det är
inte så rasande lätt att i en tvärvändning ge
klart besked på den punkten. I en del fall
äro figurerna så att säga födda med de namn,
under vilka de sedan trycksvärtsvägen kommit
ut i världen. Så exempelvis i fallet Emil
Severinus Lundgren i ”Vi stackars fattiga
satar”. Den karlen steg faktiskt in i mitt
medvetande under detta fullständiga namn på
alldeles samma sätt som han i slutet av bokens
första kapitel stiger in i Esaias Ternbergs
lilla barackkyffe.
Jag brukar göra små försök att hitta på
namn utan motsvarighet i det verkliga livet,
men jag måste tillstå, att jag hittills totalt
misslyckats. Orsaken till denna strävan att få
fatt i ”urnamn” är den, att jag respekterar
i allra högsta grad folks äganderätt, även
i fråga om namn, av den enkla anledningen
att jag intet precis skulle tycka om att någon
kollega formade till exempelvis en
skumraskfigur under namnet Hilding Östlund. Bleve
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
