Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nils Bohman: ”Hur hette dina hjältar, säg? Det är om namn jag frågar.” Enquête - Moa Martinson - Vilhelm Moberg - Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HUR HETTE DINA HJÄLTAR, SÄG?
är inte roligt att heta professor Petter
Petterson. Det vill en sjuhundra professor till.
Undertecknad är mycket sparsam med
personnamn. Jag har skrivit långa skisser någon
gång, noveller där inte ett enda personnamn
förekommer. En roman med för många
personnamn läser jag inte.
Att finna namn till karakteristiska
kvinnogestalter är det svåraste av allt. Tilda och
Hulda, Mina och Fina är ju de typiska
kvastkäringarnas namn i böckerna. Snälla, nöjda,
tåliga arbetarhustrur med sju barn och en
supig kar som klår dem gul och blå, brukar
heta något lika menlöst. Men som det nu
börjar bli ur modet att göra kvastar och folk
inte längre döper sina barn till Hulda, Fina
etc. och eftersom de tåliga, nöjda
arbetarhustrurna nu i regel finns bara i romanerna
(även en arbetarhustru är en människa med
förmåga att reagera) och som man i regel
ej kan skriva romaner utan verklighetens
underlag, så är kvastnamnen omöjliga.
Vår tid har många kvinnogestalter med en
resning över, värdig att skildras i en roman,
men i regel har dessa kvinnor omöjliga namn.
Ibland är det rätt lätt att döpa om dem,
ibland omöjligt, så viktigt är namnet till en
bokkaraktär.
Ulla, Fredrika, Kerstin, Jane, Ellen är
utmärkta namn att bygga upp karaktärer på,
medan till exempel namnet Helga är så fult,
fonetiskt sett, att jag själv vid trettiotvå års
ålder helt resolut bytte ut det mot ett namn
som inte står i någon världens almanacka
(jag avskyr namnsdagskalas) och mig
veter-ligt bara använts i en enda roman: ”Jökeln”
av Johannes Jensen. Trots jag var tiH ålder
kommen då jag bytte namn har jag lyckats
prägla det, att min mor och släkt inte mer
minnes något annat namn.
VILHELM MOBERG:
Få författare torde välja namn åt sina
gestalter helt på måfå. Man är ingalunda
nöjd med vilket namn som helst. Man söker
sig fram — tills man rent intuitivt känner,
att man fått tag i en beteckning, som passar
den ifrågavarande människan i romanen. Det
är kanske egendomligt — men man känner
vad en romanfigur ungefär bör heta. Namnet
behöver icke vara ”självgjort” eller särskilt
originellt — det viktiga är, att det stöder
författarens fantasi, bidrager till att klargöra
bilden av romanmänniskan, väcker de
riktiga associationerna, verkar inspirerande vid
gestaltens utformning.
Sålunda sökte jag för några år sedan ett
namn åt den främste mannen i
municipal-samhället Allmänninge, vilket jag ämnade
skildra. Mannen var direktör för samhällets
sparbank, där han i många år dolt en brist
på ett par hundra tusen. Han var bördig från
bondlandet och som bondpojke hette han
Anders Petter Fransson. Men som
bankdirektör i Allmänninge måste han heta något helt
annat. Vad kallar sig en sådan
uppåtsträvande person, när han byter namn? Jag
funderade länge. Han väljer ett snarvackert,
insmickrande, något banalt namn — han
kallar sig för exempel Rosell. Jag hade det!
A. P. Rosell fick han heta, och det namnet
hjälpte mig mycket, när jag skulle
karakterisera min hjälte.
EYVIND JOHNSON:
Jag kommer faktiskt inte ihåg hur jag hittat
på namnen på mina figurer. Antagligen har
det skett uppenbarelsevägen — den
bekvämaste — eller också genom flitigt tänkande
på skilda ting. ”Timans” — om du erinrar
dig den boken? Jag hade för mig att jag
skulle skriva en så kallad tidsroman. Och
kom på den alldeles geniala idén att kalla
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
