Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Efterkrigstidens drama - Anmälda böcker - Harold Nicolson, Curzon: The Last Phase
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR SVANSTRÖM
övertygelse England eller kanske snarare den
engelska överklassen ett Guds utvalda redskap
för styrandet av främmande folk och
världsdelar. Imperiet — det var hans stora passion.
I dess tjänst var det, som han levde sitt liv.
I Asien och framför allt Indien hade hans
intressen och hans gärning sina rötter, de
voro för honom faktorer, som han omfattade
med en glödande romantisk kärlek. För
Europa hyste han betydligt mindre intresse.
Hans attityd gentemot de europeiska frågorna
dikterades av de fördomar och den
obestridliga egoism, som kännetecknade varje
genom-snittsmedlem av den engelska överklassen
under det senare adertonhundratalet. Hans
idealvärld var en värld, där England aldrig
blandade sig i Europas och Europa aldrig
blandade sig i Afrikas eller Asiens
angelägenheter. England skulle se till att freden och
jämvikten upprätthöllos på kontinenten och
därigenom skaffa sig trygghet på andra folks
bekostnad. Så ser i varje fall Nicolson hans
uppfattning av de europeiska frågorna. Och,
tillägger denne, under de förhållanden, som
rådde 1919, var det icke någon särdeles
givande uppfattning.
Åren 1898—1905 var lord Curzon
vice-konung av Indien. Sedan följde tio långa och
tunga år av disponibilitet, varunder ingen
frågade stort efter honom. Så fick han 1915
åter en chans i form av en obetydlig post
i regeringen. Och 1919 blev han
utrikesminister. Som sådan fungerade han till 1924.
Det är denna sista fas av hans bana, som
Nicolson i sin bok behandlat. Hans
granskning är noggrann. Men hans slutliga dom är
långtifrån omild.
På hundra år hade ingen brittisk
utrikesminister stått inför så lysande perspektiv
som lord Curzon år 1919, menar Nicolson.
England stod på höjden av makt och
anseende. Det var segrare. Det skulle i förening
med sina bundsförvanter diktera villkoren för
freden och lägga grunden till det nya Europa.
Dess prestige hade aldrig under hela dess
långa utveckling varit större. Under fem år
länkade George Curzon dess utrikespolitik,
och under fyra av dem förslösades, som var
man vet, till sista styvern hela den
väldiga fond av internationell prestige, som det
ägt vid världskrigets slut. Vems var felet?
Curzons, ha somliga sagt. Lloyd Georges, ha
andra med samma övertygelse hävdat.
Nicolson säger: ingenderas. ”De enda, som med
absolut säkerhet ha fel, äro de, som inbilla
sig, att efterkrigstidens svårigheter helt och
hållet berodde på individuella statsmäns
misstag.” Vad nu särskilt Curzon och hans chef
beträffar, så gjorde de sig otvivelaktigt
skyldiga till svåra missgrepp. Curzon intresserade
sig ej för annat än orientaliska frågor. De
övriga och viktigare överlämnade han till
Lloyd George, som också med förtjusning
grep denna chans att inkräkta på den
högättade kollegans område och gjorde vad han
kunde för att förödmjuka denne. Curzon
begrep icke det minsta av ekonomiska frågor
med undantag av dem, som berörde hans
privata finanser, och fick därför heller aldrig
något grepp om skadeståndsfrågan. Han och
den talangfulle walesaren drevo också genom
sin kompromissande och förhalande politik
fransmännen till privat aktion och tyskarna
till förtvivlan. Men trots detta och en hel del
annat är Nicolson ivrig att understryka, att
det finns mycket, som talar till Curzons
förmån. Han blir apologetisk. Hans skildring
mynnar i själva verket ut i ett mäktigt
hyll-ningscrescendo.
Under det sista året av Curzons verksamhet
börjar nämligen den brittiska politikens kurva
plötsligt att stiga. Den stiger hastigt. Curzons
bana slutar med en lysande klimax, hans
stora aktion på Lausannekonferensen, hans
därefter insättande kamp mot — och seger
över — Tjitjerin och Poincaré. För dessa
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
