Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ragnar Svanström: Efterkrigstidens drama - Anmälda böcker - Harold Nicolson, Curzon: The Last Phase
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERKRIGSTIDENS DRAMA
ciösa och mänskligt förstående porträtt, där
humorn glittrar mellan fällande och friande
omdömen. Han är lika road som han är
omsorgsfullt ambitiös, lika vetgirig som
skrupulöst ärlig. Det ligger både malis, respekt och
sympati i de skulpturalt utformade rader,
varmed han mejslar fram Curzons gestalt —
”hans fysiska närvaros skräckinjagande
majestät, hans axlars orubbliga stelhet, hans
kraftfulla prokonsulsmask, hans otåliga, forskande
blick — man förstår, att många av dem,
som sammanträffade med Curzon, kände sig
skrämda eller förargade eller förvirrade”.
Och så, som en motvikt mot denna skiss av
fasaden, en forsande flod av varma adjektiv,
som skola karakterisera Curzons inre
personlighet: där fanns, säger Nicolson, ”något
mänskligt, humoristiskt, hjärtligt, generöst,
vekt, impulsivt, barnsligt, egoistiskt,
nyckfullt, godtroget, älskligt och patetiskt”.
Lord Curzon, säger Nicolson vidare, var
i själ och hjärta en känslomänniska. Det är
ett omdöme, som till synes träffar
synnerligen väl in även på Nicolson själv.
Kung Edvard kallade Curzon ”a great
public servant”. Lord Ronaldshay, marquis
of Zetland, som författat den stora officiella
och en smula panegyriska biografien över
sin illustre landsman och ståndsbröder, ser
i honom en av dem, ”som genom sina gåvor
berikat och genom sin karaktär adlat det
engelska statslivets annaler”. Greve Sforza,
som i en ettrig essay sökt fånga Curzons
väsen, ger en annan bild av honom. För den
italienska grand-seigneuren och diplomaten är
han helt enkelt ”stackars Curzon”, en
egoistisk och egocentrisk, patetisk och naiv
varelse, som trodde, att han kunde bli en stor
statsman bara därför att han rest jorden runt
och ända sedan skoltiden strävat efter att
bli det.
Nicolsons lysande karakteristik går varken
på den ena eller den andra av dessa båda
5. — B. L. M. 6.
linjer. Hans bild är oändligt mycket mera
nyanserad, hans grepp betydligt vidare. Som
människa är Curzon honom innerst inne
mycket sympatisk — och ändå spar han icke
på intima skildringar, som obarmhärtigt
avslöja denna stolta och ståtliga mans
mänskliga brister och svagheter: vid sextiofyra års
ålder bryter han, som varit vicekonung av
Indien och brittisk utrikesminister, alldeles
samman vid underrättelsen om att icke han
utan en obetydlig outsider vid namn mr
Bald-win blivit utsedd till premiärminister, han
gråter den bittra besvikelsens och grämelsens
strida tårar, medan hans hustru gör vad hon
kan för att trösta honom. Lord Curzon var
en fåfäng och egocentrisk natur, för vilken
den personliga karriären och den personliga
prestigen betydde oändligt mycket om också
kanske icke allt. ”Under dessa månader på
föråret 1923 hade Curzons dagdrömmar
ständigt kretsat kring en enda formel: vicekonung
av Indien, statssekreterare i utrikesministeriet,
Storbritanniens premiärminister. Denna
formel hade, som han en gång bekände,
genljudit i hans hjärta under femtio år . . .”
Curzon var också mannen att rista sitt eget
epitafium. Under ett sömnigt
kabinettssam-manträde har han på en papperslapp —
”halvt ironiskt, halvt självprisande” — kastat
ned följande rader: ”1 olika ämbeten och
i många länder som forskningsresande,
skriftställare, administratör och härskare över
människor sökte han tjäna sitt land och förläna
ett gammalt namn ökad ära.”
Dylika tittar genom nyckelhålet äro
belysande nog. Men trots allt förnekar
Nicolson med all bestämdhet, att det var enbart
egoism och fåfänga, som drev honom i hans
offentliga gärning. Lord Curzon var en man
med mycket bestämda principer och fasta
åsikter. Han var även en man av patos. För
honom var enligt en redan i ungdomen
grundlagd och sedermera under långa resor befäst
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
