Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Vid en gatlykta. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER LJUNGQUIST
VID EN GATLYKTA
Klockan var över halv nio nu, men Marja
syntes inte till. Någon gång mellan halv nio
och nio kunde jag vänta henne, hade hon
sagt. Om hon inte hade kommit klockan nio,
kom hon aldrig mer. Då kunde jag gå. Det
var punkt och slut. Jag fick inte söka upp
henne. Jag måste stå här och vänta tills
klockan blev nio. Det var förfärligt
obehagligt, men det kunde inte ordnas på annat sätt.
Hon väntade besök i kväll, och det där
besöket skulle avgöra allting. Hon sade inte,
vem hon väntade besök av. Det behövdes
inte. Jag visste ändå vem han var. Och hon
förstod, att jag visste det. Det var den där
skuggan, som kommit mellan henne och mig.
Jag kallade honom alltid bara ”skuggan”,
ty jag hade inte sett mera av honom, än den
skugga han kastade mot tamburdörrens matta
glas en gång, när jag sökte henne. Hon kallade
honom Kick. Varför skulle jag bråka? Jag
kände Marja. Det var inte lönt att bråka. Det
var bara att finna sig i det, som det var. Jag
skulle bara stå här i kväll vid gatlyktan snett
emot 74:ans kafé och vänta. Ville jag inte
det, kunde jag låta bli. Det var föga troligt
att hon kom, men dock inte otänkbart. Jag
fick inte begära några förklaringar, seså!
Kom hon inte, skulle jag bara helt snällt gå
hem. Jag fick inte störa henne vidare. Aldrig
mera. Vi skulle ta alltsammans mycket lugnt.
Förstått? Naturligtvis. Jag skulle foga mig.
Men om jag inte fogade mig? Nå ja. hon
kunde ju inte hindra mig att ställa till bråk.
Det stod mig fritt, var så god! Men då visste
jag, vad jag hade att vänta: ett definitivt
adjö, under vilka omständigheter som helst.
Då fanns det inget hopp. Och jag kunde ta
med mig hennes förakt. För all framtid. Jag
ämnade inte bråka, sade jag. Jag skulle ta
alltsammans mycket lugnt. Naturligtvis. Jag
vann ingenting med att bråka, det visste jag
mycket väl. Gott. Jag skulle stå här tills
klockan blev nio. Jag kunde ju stå här
likaväl som någon annanstans.
Gatan låg för ögonblicket tom. Ett lätt
duggregn föll. Jag stod och stirrade på den
gula ljusglob, som markerade ingången till
den lilla biografen alldeles nedanför 74:ans
kafé. Mitt ansikte kände beröringen av
regnrockens våta slag, en regndroppe föll då och
då från hattbrättet. Min ansiktshud var
alldeles het; det kändes skönt, när regnet kylde
den. Det var i mars, men det var inte kallt.
Den molniga kvällshimlen låg månljus över
stadens tak, och detta blå ljus kom
gatlyktorna att se mycket gula ut. Där borta under
biografens ljusglob skulle jag först skymta
Marja, om hon nu kom. Jag stod och
lyssnade till regnets lätta trummande på min
hatts brätten och iddes inte alls tänka
någonting tänkvärt om kvinnor i allmänhet. Jag
lyssnade också till det vackra, svaga ljud,
som uppstod, när regnet nådde
stenläggningen. Det var som ett oavbrutet sus. Efter
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
