- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / September 1934 Årg. 3 Nr 7 /
11

(1932-1999) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Walter Ljungquist: Vid en gatlykta. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VID EN GATLYKTA

en liten stund kunde jag även höra
grammofonmusik från kaféet. Allting ordnade sig så
utsökt melankoliskt. Jag tände en cigarrett
och lade märke till, att mina händer voro
smutsiga. Jag hade tydligen glömt att tvätta
mig, innan jag gick ut. Cigarretten fick
runda, våta fläckar av regndropparna och
smakade för övrigt hö. Jag kastade den och
tände en ny. Den smakade likadant, men
jag beslöt att inte bry mig om det. Jag kände
till det där. Mig går inte att lura! Det är
ju samma tobak i alla cigarretterna, sade
jag till mig själv. Kanske är det för resten
inte den här cigarrettens fel, att den smakar
mig illa. Tänk! Felet ligger någon
annanstans. Tänk! Det kan slumpa sig så, att den
här cigarretten smakar härligt, innan jag
rökt ut den. Mig lurar ingen.
Grammofonmusiken i 74:ans kafé fortsatte, men den
ljöd så avlägsen, att jag stundvis fick
föreställningen, att den kom från biografens
runda, gula ljusglob. Kanske var det bara
för att den där ljusgloben, som var den
starkaste ljuspunkten på hela gatan, ständigt
drog till sig mina ögon. Och ögon och öron
kunna smida lögner tillsammans ibland, om
man inte är vaksam.

Nu uppenbarade sig en man i grå
trench-coat. Han tycktes befinna sig i en
sinnesstämning, som var lika lätt som den käpp han
bar under ena armen. Han stannade vid min
lykta, lutade sig litet bakåt, såg upp på den
och log. Han tycktes finna dess sken varmt
och hemtrevligt. Jag kunde inte se på den
på det sättet, och egentligen var det ju bara
en vanlig gatlykta. Han var en ung man
i min ålder. Kontorist eller affärsman. När
jag rörde på mig och min våta gummirock
prasslade till, kastade han en snabb blick
på mig. Han var Ijuslagd. Hans ansikte var
trubbigt på ett trevligt sätt och fyllt av
godlynt energi. Han bar en vidbrättad, grå
filthatt, nervikt framtill. När han lyfte ansiktet

mot lyktan, såg jag hans spelande, pigga blå
ögon. Han rörde sig lätt och nonchalant;
han tillhörde sannolikt den sort av unga män,
som aldrig lägga bort en slängig
pojkaktighet, en älskvärd tafatthet, inte ens i
affärslivets slentrianmässiga rutin.

Nu gick han ett stycke framåt, svängde
häftigt runt och återvände långsamt till
lyktan. Nu sträckte han ut armen, böjde den
och såg i skenet från lyktan på sitt
arm-bandsur. Sannerligen! Han väntade också på
någon. Han hade också stämt möte här med
någon. Vid min lykta, Marjas och min lykta,
som låg snett mot 74:ans kafé! Han tänkte
tydligen inte vänta länge, han var redan lite
otålig. Han drog in armen igen, suckade lätt
och vred huvudet mot mitt håll. Våra ögon
möttes, och jag tror han tänkte: stackars
djävel, han är inte alls så glad som jag, alla
borde vara glada, när jag är glad.
Människor, som vänta på något eller någon,
bruka vara trumpna och slött likgiltiga för
omgivningen, men han såg sig omkring med
glad förtrolighet. Jag hämnades på honom
och tänkte: stackars djävel, han har inte
genomskådat den enkla tekniken i livets
berg-och dalbana. Han tror faktiskt, att den där
lyktan lyser hemtrevligt. Han ser inte, att det
är en vanlig gatlykta!

Mig lurar ingen!

Ett par bilar körde förbi, och deras hjul
väste mot den våta asfalten. Därefter hördes
det lätta klapprandet av kvinnosteg. Vi sågo
båda åt samma håll, och våra ögon följde
den kvinna, som gick förbi. Han lyfte
käppen, svängde den och visslade lätt. Jag tog
upp en näsduk och torkade mig i ansiktet,
som blivit vått av regnet. En medelålders
herre kom ut ur 72:ans port, tittade först
på den molniga, månljusa himlen, därpå på
sina skinande galoscher. Kanske var han inte
säker på, att han hade dem på sig. Han såg
forskande på oss, medan han prudentligt

11

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 21 12:00:30 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1934-7/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free