Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Emily Dickinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGIT ABENIUS
EMILY DICKINSON
Den första rad som man hejdar sig inför
i Emily Dickinsons brev är en underlig,
drömmande rad om världen: ”1 have a
per-fect confidence in God and his promises —
and yet I know not why I feel the world has
a predominant place in my affections.” En
egendomlig mening som man inte glider över,
en vision mitt i sjuttonårsbrevels flickprat.
Emily Dickinsons brev är som helhet ingen
märklig eller särskilt fängslande läsning. Men
de har blixtmeningar som bryter
sammanhanget, underliga, oväntade, elementära och
oöversättliga. Det är något liknande med det
som man vet om hennes liv: hon håller sig
strängt anonym men uppenbarar sig då och
då i hastiga visioner, ofta lika oväntade och
fristående som brevens blixtar. Om Emily
Dickinson, som dock är Amerikas kanske
största poet, vet vi sådana saker som att hon
alltid var vitklädd och att hon gled fram med
nästan ljudlösa, barnsliga steg och talade med
”a high surprised voice”, att hon hörde på
domedagspredikningar från en ovanligt hög
predikstol, att hon en söndag som barn
väg-radé att följa sina föräldrar i kyrkan, att hon
en gång slog sönder sin faders tallrik med
en hammare när han för andra gången
anmärkte på att den var naggad i kanten, att
hon inte lärde sig klockan förrän hon var
femton år och alltid var en smula rädd för
klockor, att hon bakade familjens bröd och
excellerade i matlagning, att hennes
konversa
tion var djärv och bländande och rörde sig
om ärkeänglar och kom Squire Dickinson,
som bara läste om söndagarna, ”ensamma
och rättfärdiga böcker”, att lämna rummet
i stum protest, att hon odlade exotiska
blommor i sin trädgård och sällskapade med en
ofantligt stor hund, att hon skrev med en
skygg, petig handstil i sin ungdom men senare
med stora, djärva, fristående bokstäver, att
Othello och kung Lear var hennes
favorithjältar, att hon levde i systrarna Brontes
värld men avvisade ett erbjudande av en vän
att låna Whitmans diktbok med orden: nej
tack, jag har hört att den skall vara mycket
obehaglig. — Det finns inget acceptabelt
porträtt av henne, men hon målar ett
självporträtt i ord: ”1 am small, like the wren;
and my hair is bold like the chestnut burr;
and my eyes, like the sherry in the glass that
the guest leaves.” — Det är ett liv vänt inåt,
från världen, det mesta är mörker och
tystnad; man har tvistat till och med om hennes
födelsedatum och hennes ena förnamn.
Emily Dickinson föddes emellertid 1830
i Amherst i Massachusetts, där hennes fader,
Edw. Dickinson, var praktiserande jurist.
I sina första brev verkar hon glad, älsklig,
mjuk och flickaktig. Hon tar del i
sällskapslivet och skämtar om sina blivande friare.
Till en ung lärare, Humphrey Ward, har hon
under denna tid stått i ett intellektuellt
vänskapsförhållande. Det framgår tydligt att han
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
