Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Emily Dickinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARGITABENIUS
kamrat. 1 diktens värld finnas många
knarrigt senila gudstyper. Emily Dickinsons
Jehovah är förtjänt av de häftigaste invektiv,
men obetydlig är han inte. Unika handlingar
i sammanhang med solnedgångar och
kyrkklockor torde icke vara hans karaktär
främmande. Ett drag av excentrisk originalitet
ingår i Jehovahs skapande begåvning: han
har till exempel konstruerat läderlappen, och
Emily raljerar milt:
To his adroit Creator
ascribe no less the praise;
beneficent, believe me
his eccentricities.
Jehovahdikterna kan vara oefterhärmligt
raljanta, familjära, satiriska, men icke sällan
ljuder i dem ett skri. ”Burglar, banker,
father!” — vilken röst, vilken skala av trots
och hopplös underkastelse.
Emily Dickinsons förnämsta kärleksdikter
återfinnas i ”Further poems”. Men som
begravda eldar blixtrar den en gång
upplevda men försakade passionen i otaliga
ädelstensdikter. Det är tydligt att hon har
uppfattat sig som denne mans brud och
hustru och hon tar de enklaste vardagsbilder
för att uttrycka en hängivenhet som är i alla
fibrer kvinnlig. Dikterna skildrar den korta
stunden, den enda stunden med dess extas
som av snabba vagnar och försvinnande hjul
men också den livsfarliga ledan och
dom-ningen, som beror på att själva vitaliteten
skadats. I den stenstränga dikten ”After great
pain a formal feeling comes” fångar hon
nervernas och organismens reaktioner med
djärva, fullständigt moderna, exakta
analogier: själen upplever ”a quartz
content-ment like a stone”. Det finns ett mystiskt
lugn inför den besegrade passionen i några
av dessa dikter: det är ett preteritum i dem,
ett avstånd från något som en gång var. Den
för Emily Dickinson egendomliga
blandningen av framströmmande värme och ratio,
”keen and quivering”, ger dem deras
karakteristiska färgspel och kantighet. Den
anonyme har väckt till liv stor dikt. Hon tröttnar
inte att upprepa att detta är en unik
upplevelse. Hon har valt ut en:
Of all the souls that stand create
I have elected one —
Döden är Emily Dickinsons centralaste
motiv och som dödsdiktare torde hon vara
en av världslitteraturens förnämsta. I hennes
brev tar sig intresset för döden och
döds-detaljerna otvivelaktigt morbida uttryck, men
i dikterna har hon tillgodogjort sig dessa
minutiösa iakttagelser. Bleka dödens minut
har hon skildrat med oerhörd detaljskärpa
och hon dör själv i flera dikter och målar
nästan fenomenalt medvetandets gradvisa,
stötvisa, snubblande, försvinnande
bortdom-ning. Döden personifieras ofta, han är alltid
en manlig karaktär, han har ”large,
demo-cratic fingers”, som plånar ut världsliga
distinktioner, i sin yttre habitus påminner
han — den store imperatorn Döden ■— om
Jehovah, ty han är: ”industrious, laconic,
punctual, sedate”. Till det häpnadsväckande
hos döden finns för Emily Dickinson ingen
parallell.
<
När Emily Dickinson yttrar sig om poesien
eller sin egen diktning sker det alltid med
elementära, fysiologiska bilder. Hon skriver,
säger hon en gång, för att lindra en
förlamning som ett plötsligt sken på fruktträden
eller ett nytt sätt hos vinden ger henne. Hon
griper känslan i dess fysiska skälvning,
i rötterna och inälvsursprunget. Fyrtio, femtio
år före modernisterna går hon obekymrat
förbi regler, rim och syntaktiska lagar för
att fånga känslan i dess muskelrörelse; efter
att segt och spänstigt ha samlat kraft i
föregående strofer finner hon ofta just i slut-.
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
