Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margit Abenius: Emily Dickinson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EMILY DICKINSON
raderna den prosaiska, skarpkantade bild som
”skalperar den nakna själen”. Med sin
ytterligt verbalistiska läggning har hon en
förmåga att placera ord på rytmiskt känsliga
punkter i dikten så att de blixtrar och
glittrar.
Man kan summariskt försöka dela in
dikterna i tre grupper med rytmen som
skiljemärke. Den första typen är lakonisk, elliptisk
(ofta till absurd överdrift), kantig, senig,
knyckig, blixtrörlig. Den svarar adekvat mot
hennes penetrerande, juridiska intellekt,
hennes kvickhet och även mot änglahumorn med
skrattgropar. Hon använder denna rytm —
med många variationer — i de äkta
puritandikterna om själen, själen på slagfältet, själen
i nederlag, själen som är tapper, trogen,
redlig och okuvlig. Dessa dikter börjar ofta
lugnt och strängt, men så kommer den
dickin-sonska knycken. Märk hur den infinner sig
i dessa berömda strofer, så fort Gud kommer
med i spelet:
I never saw a moor,
I never saw the sea;
yet know I how the heather looks,
and what a wave must be.
I never spoke with God,
nor visited in Heaven;
yet certain am I of the spot
as if the chart were given.
Det var denna rytm som mr Higginson med
en anmärkning kallade ”spasmodisk gång”.
Och Emily replikerade: ”1 am in danger, Sir!”
Den andra rytmtypen är vingad, flygande,
laddad; det är en stormrytm, en eldsvådefart,
den sätter i väg som vilda hästar som tyglas
med ett visst karakteristiskt grepp i
tömmarna. Hit hör några av Emily Dickinsons
mest äkta naturdikter. Hon målar gärna
naturens laddade, potentiella tillstånd, dess
andlösheter och varningshot, trädsuset innan
den jättelika regndroppen faller, stillheten
mellan stormbyarna och den elektriska
atmo
sfären före åskknallen. Det är en eldighet
i denna naturkänsla, en häftighet som måste
få utlösning för att inte organismen skall
förlamas och dödas av sådana syner som:
”the motions of the dipping bird, the
light-ning’s jointed road”. Squire Dickinson ringde
i kyrkklockor och hans dotter känner deras
anima:
How still the bells in steeples stand,
till, swollen with the sky,
they leap upon their silver feet
in frantic melody!
I en tredje grupp dikter har Emily
Dickinson hemlighetsfulla ögon och vita kläder och
är lika mycket älva som vanlig flicka och rör
sig ilande och ljudlöst och stannar ofta och
ser mycket, och Jehovah är långt borta.
Kärnan i dessa dikter är ett sorts fridfullt
välbehag. Den berömda dikten om järnvägståget
hör hit, och man behöver inte sätta ut årtal
på den för att inse att den är ett fenomenalt
prov på magisk besjälning. Naturen ses ur
en originell, magisk aspekt: ormen, svampen,
läderlappen, järnvägståget och ballongen —
det är alltsammans ”something very odd”.
Det är som om hon gav åt naturen en älvlik,
flyktig esprit.
Emily Dickinson var fullständigt likgiltig
för och motsträvig mot vanlig, världslig
publicitet, och det finns bara ett litet
barnsligt yttrande av henne som tyder på att hoii
haft några som helst aspirationer åt det
hållet. Men när hon skrev ”This quiet dust”
— tysta evighetscirklar om döden — eller
”After great pain” eller ”The soul selects its
own society” måste hon ha vetat att detta var
poesi. Hon hade nämligen en egen definition
på poesien: ’Tf I read a book and it makes
my whole body so cold no fire can ever
warm me, I know that is poetry. If I feel
physically as if the top of my head were
taken off, I know that is poetry. These are the
only ways I know it. Is there any other way?”
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
