Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Papini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTAL MED PAPINI
som måste vantrivas i en stat där det andliga
livet är bundet, där den vetenskapliga
friheten a priori är utesluten.
— Tillåt en fråga! Ni måste ha observerat,
att ett diktverk inte alltid är ett adekvat
uttryck för sin diktares personlighet. Ofta nog
skriver diktaren sitt verk för att fixera just
vad han avskyr och bekämpar inom sig själv.
I så fall är han knappast ansvarig för sin
boks karaktär, hur nödvändig den än varit
för honom själv. Just detta gäller
förmodligen i hög grad om Gide, som personligen är
en välbalanserad, mild och klok humanist,
men som i sina böcker realiserar sin naturs
demoniska och intrikata sidor.
— Jo, men ni glömmer, att jag är katolik,
och att jag från början erkänner en värdenas
hierarki, en norm, en ordning. Även om den
diktande individen skulle gagnas av en dylik
bok, skall den förbjudas, om den är det
allmänna till skada. Det är självklart, att vi
måste finna oss i inskränkningar i denna
ofullkomliga värld — oändligt många värden
måste alltid offras — till förmån för de
största värdena. Det har kyrkan alltid vetat,
och i och med att man underkänner dess
religiösa värden, måste den givetvis framstå som
kultur fientlig: man ser då endast de offrade,
mindre värdena. Vad så beträffar diktarens
ansvarighet, så är jag själv polemiker och har
mycket på mitt samvete. Kanske kan en ung
författare försvara sig med, att han skriver av
sig ting, som icke är hans egen karaktär. Men
människan måste ta ansvar för hela sin
personlighet, och vi har ingen rätt att utbjuda
till andra människor, vad vi underkänner hos
oss själva ...
Äter glider han mig ur händerna! Jag
beslutar göra ett sista försök. Denne
kameleont måste väl åtminstone underkänna dem
av sina tidigare böcker, som direkt bekämpa
hans nuvarande ståndpunkt.
— Edra egna böcker har ju nu samlats —
anser ni er verkligen ansvarig för allt ni
skrivit?
Det tog skruv! Han reser sig och går några
steg över golvet. Så stannar han.
— Frågan är delikat. Men jag skäms icke
för någon av mina böcker. Det centrala och
enande, det fasta och bestående inom en
diktare är icke alltid hans idéer, som kan skifta,
ja, som bör skifta i en värld, som —
ständigt skiftar. Men målsättningen måste bestå,
problematiken, motiven, spänningarna måste
vara desamma. Jag har själv alltid kämpat
med samma problem . . . Min nästa bok blir
en stor studie över människan, över
människans eget begrepp, det mänskligas art och
väsen. Detta humanismens grundproblem har
jag behandlat i alla mina böcker, inte minst
i min Dantebok. Ni förstår — jag kan ha haft
olika uppfattningar om Dantes idéer och om
detaljer i hans verk. Men hans person och
syftning har jag alltid värderat på samma
sätt. Detsamma gäller Strindberg, som också
beskyllts för att vara en Proteus. Ser ni
verkligen inte, hur enhetlig den mannen är i sin
kärna, hur litet han i själva verket förändras
under alla sina kast och omvändelser? . . .
Kvällsmörkret har fallit över Florens.
Ovanför mig har jag en jättehylla full med idel
Papiniöversättningar till all världens språk.
Jag erinrar mig Papinis biografi, hans fattiga
ursprung, hans många strider, hans
sammanbrott och nederlag. Nu är han en
författare, som läses av millioner människor,
som är rik och obunden. Men alltjämt ligger
samma spänning över hans panna, alltjämt
lågar oron i hans blick. En stark, brutal
kropp och ett pinat ansikte. Hårt
överansträngda ögon bakom de kupade glasen.
En skrovlig, passionerad röst. Italiens störste
diktare i detta nu. Giovanni Papini — hetsig
polemiker, brinnande bekännare, plågad
människa med oron ständigt fladdrande i hjärtat.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
