Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Samtal med Papini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
Nej, italienarens genre är en annan —
bikten, självbiografien och vältaligheten. Vi
skriver nog prosa här i landet också, men ingen
av oss kan göra en verklig roman — som
ryssarna, fransmännen eller skandinaverna.
Själv har jag skrivit allt men icke romaner.
Däremot läser vi romaner — vi har ett
förlag som uteslutande lever på att översätta
slaviska romaner, och det går utmärkt. Och
både Marcus Lauesens och Nis Petersens
romaner ligger på bokdiskarna just nu — de
är ju edra landsmän — jaså, förlåt, jag ber
om ursäkt...
Jag lyssnar till hans vältaliga utläggning
och tänker: Glödhjärna, ordvesuv — hur kan
du kalla dig fascist? Hur trivs du egentligen
i Mussolinis Italien? Jag frågar försiktigt:
— Jag har tittat i en tidskrift, som kallar
sig ”Antieuropa”. Är den representativ? Vill
det nya Italien verkligen ta avstånd från
europeisk kultur i vanlig mening?
— Å nej, knappast. Tidningen är en bland
många — den siktar närmast mot det
gammalliberala, demokratiska Europa, som ju
knappast finns kvar längre annat än visst just
uppe hos er. Hur länge kommer ni att kunna
uppskjuta er revolution?
— Tackar som frågar — ännu ett
ögonblick, hoppas vi. Men varför är det så svårt
att uppbringa nya italienska författare just
nu? Finns det ingen fascistisk litteratur? Har
fascismen icke inspirerat dikten?
Han höjer ögonbrynen i en mångtydig gest.
— Ja och nej. Inte skönlitteraturen — den
är i Italien, som jag nyss sade, lyrik, bikt,
vältalighet och har ingenting att göra med
politiken. Men däremot har fascismen skapat
en massa kritik, teori, filosofi...
— Ni har själv icke haft några
olägenheter av den nya regimen?
— Naturligtvis inte — jag är ju
medansvarig. Mussolini och jag har haft mycket
gemensamt.
— Men nog måste ni väl som diktare
fordra en absolut frihet...
— ... vilken jag nekar mig själv som
ansvarig medborgare. Just det. Jag fronderar
icke. Men jag smickrar mig med att syssla
med så pass djupt liggande frågor, att även
den radikalaste mening knappast kan bli
farlig för den allmänna säkerheten.
— Finns det ingen fascistisk
litteraturkritik ?
— Knappast. Fascismen intresserar sig inte
så mycket för litteratur, det gör inga starka
regeringar. Annars har vi nog kritik, nästan
för mycket. Croce lever än, och han har tusen
lärjungar . ..
— Har inte Croce genom sin dogmatiska
kritik och sin högfärdiga förvissning om att
han omedelbart kan avgöra, vad som är det
genuina och väsentliga hos en diktare, också
åstadkommit mycken skada?
— Otvivelaktigt. Och hans lärjungar än
mer. Men å andra sidan har Croce lärt oss
tänka över litterära och estetiska problem —
han ligger bakom det mesta av värde i det här
landets andliga liv.
— Skulle ni kunna finna er i att bli utsatt
exempelvis för den kritik som Henri Massis
riktat mot Gide i Frankrike?
— Jag känner både Gide och Massis sedan
gammalt, båda är mina vänner — det går
nämligen för sig. Massis är trängre och
hårdare, Gide rikare, mjukare, mer nyanserad.
Men jag förstår Massis. Han anser, att
Frankrike står inför en nationell samling, en stor
moralisk renässans. Det kan inte hjälpas, att
vissa humanistiska bivärden som de estetiska,
diktens frihet etc. för tillfället får bli
beskurna. Det är som med människokroppen —
den är icke alltid betjänt av full frihet, ibland
behöver den askes och disciplin ...
Onekligen en skicklig formulering, som till
synes löser problemet. Men jag är besluten
att få ett grepp om denna smidiga intelligens,
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
