Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marcus Lauesen: Brev från Danmark. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARCUS LAUESEN
BREV FRÅN DANMARK. II
(Jag måste börja med en parentes, vari
jag ber läsarna av Bonniers Litterära
Magasin ursäkta, att denna fortsättning på mitt
brev i marsnumret låtit vänta på sig så länge.
Dröjsmålet beror på att jag oförmodat måste
resa bort på en längre tid.)
I mitt första brev omnämnde jag en hel del
böcker av den yngre författargenerationen.
Jag skall i detta brev behandla några av de
äldre och börjar med Henrik Pontoppidan.
Liksom Andersen-Nexøs ”Et lille Kræ” blev den
danska bokmarknadens finaste bok under
år 1932, var Pontoppidans självbiografiska
”Drengeaar” utan jämförelse den bok som
stod högst år 1933. Det är alltid spännande
att läsa vad en stor man, icke minst en stor
diktare, har att berätta om sina tidigaste år.
Det är spännande därför att läsaren, som
under längre eller kortare tid följt diktarens
produktion, i dessa erinringar gärna söker
efter roten och bakgrunden för idéer och
syner, som kanske helt enkelt utkristalliserats
hos diktaren utan tydlig förbindelse med tid
och rum. Det är vidare spännande därför att
man oftast räknar med att en människa,
vilken som vuxen utmärkes av originalitet, redan
som barn skall ha varit särpräglad. Det
stämmer också till en viss grad, men också bara
till en viss grad. Och hos en skribent som
Henrik Pontoppidan, som i sin diktning har
satt in all sin kraft på att avslöja det som är
oäkta och därmed också de olika egenheter,
som dölja sig under namnet originalitet, är
det svårt att finna och fasthålla en bild. När
vi se på Pontoppidans produktion från ”Det
forjættede Land” till ”Mands Himmerig”
möta vi ju först och främst bestraffaren. Han
har blivit sin tids skildrare framför andra,
och samtidigt som han skildrat
grundtvigianis-men, brandesianismen och så vidare har han
kastat ett skarpt ljus över hela nationen med
dess svagheter. Han har blivit den syntetiske
kritikern, som har använt analysen som ett
medel att bana sig väg. Hans värld och hans
personer falla icke isär, fastän det vädras ut
ända in i deras innersta vrår. Och varför?
Jo, därför att han icke fördömt när han dömt,
utan i stället velat ärligen bestraffa och varna
sin samtid. Man har kallat Pontoppidan bitter.
Intet är honom dock mera fjärran än
bitterhet. Den som är bitter kan icke älska. Och det
är just det, att han är mäktig kärlek, som har
skapat syntesen i hans produktion. Han har
ibland omsorgsfullt dolt sin kärlek, och har i
varje fall aldrig fört den till torgs. Men det
som gav hans domar mening och betydelse var
den kärleksfulla stränghet, som tvang honom
att uttala dem. En enda gång har han givit
fritt utlopp åt sin kärlek till sitt folk och sitt
land, och det var i ett av landets största
ögonblick, vid återföreningen år 1920, då han
skrev den underbart vackra dikten ”Det lyder
som et Eventyr”. Danmarks förnämste
prosaförfattare, prosans nestor, skrev en av de
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
