Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Dikt och prosa - Anmälda böcker - Stefan Zweig, Ödestimmar - Maxim Gorki, Tolstoj - Rudolf G. Binding, Offervandring - Felix Timmermans, De heliga tre konungars triptykon - Marcel Proust, Kärleken och döden - Luc Durtain, Brott i San Fransisco - Aldous Huxley, Vulgariteten i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIKT OCH PROSA
stundom alldeles oriktigt besked om
vulgaritetens väsen. Huxley är angelägen att visa
oss, att vulgariteten är ett mycket relativt
begrepp. Det kan så tyckas, om man enbart
fäster sitt öga vid det yttre, vid tidssmakens
växlande klädebon och modestadgar. Men det
är icke sant, om man ser till begreppets
egentliga innehåll. Här existera tvivelsutan
för alla tider gemensamma normer, svåra
kanske att fånga i ord men fullt förnimbara
för ett vaket estetiskt och moraliskt samvete.
Huxley pekar på det växande intresse för
livets fysiologi som kännetecknar modern
litteratur. Äldre skeden, menar han, skulle ha
betecknat ett dylikt intresse som vulgärt; vi
kunna det icke. Det är sant, att ett livsområde
av ojämförlig betydelse här lockar den
skapande fantasien, och ingen kan önska, att
detta livsområde ställes under pryderiets
herravälde eller att varje antydan om dess
tillvaro stämplas med vulgaritetens odium.
Och likväl måste det sägas, att tidigare
släktleds skygghet för en långt driven fysiologisk
naturalism, särskilt inom det sexuella livets
råmärken (och det är denna domän Huxley
i första hand åsyftar) bottnar i en djup, ofta
nog kanske omedveten visdom med alltjämt
orubbad giltighet. Ty det är en sak att inse
sexuallivets ödesmättade betydelse icke endast
för släktet och den enskilda människan utan
också för dikten och en annan att betrakta
hänsynslös sexuell öppenhet som ett litterärt
önskemål. Det är otvivelaktigt, att
sexualiteten är en av ingivelsens källor, och det är
lika säkert, att diktens uttrycksmedel:
satsernas avrundning, rytmens förledande
vagg-ning, rimmens beröringar kunna tolkas som
sexualsymboler. Men det är icke mindre visst,
att sexualiteten förblir en andligt produktiv
makt endast så länge den bevarar sin ktoniska
karaktär. Både de som ivra för sexuell
upplysning i barnkammaren och de som önska
en ohämmad sexuell pratsamhet i de vuxnas
värld bruka merendels framhålla, att Eros
icke bör dväljas i skumrasket. Men att en
dylik sats verkar bestickande, det beror på
en språklig suggestion. Utbyter man ordet
”skumrask” mot ”skymning” får problemet
genast ett annat utseende. Dunklet med sin
mångtydighet är sinneslustens naturliga hölje.
Och det tillhör förnäm livshållning att vörda
det hemliga, att icke profanera det tabusagda.
Vulgärt åter, lågt och gement, är det att icke
kunna tygla sin krassa nyfikenhet och sin
skvallersjuka. Nyfikenheten är för övrigt ett
av de symtom (och kanske det viktigaste)
vilka ådagalägga vår epoks djupa vulgaritet,
antingen denna nyfikenhet yttrar sig däri, att
man plundrar egyptiska kungagravar på deras
uråldriga tystnad eller att man bespejar,
annoterar och nämner vid nyktra namn det
bortvända livets rysningar. Det är icke
sexualiteten som är vulgär eller i något hänseende
skamlig; icke heller är det vulgärt att lyssna
till de gåtfulla rösterna eller att fånga i
klanger, burna av skräck och tjusning, deras
brutna ekon. Det är respektlösheten som är
det, föraktet för den särskilda art av rituell
formalism, utan vilken det är förbjudet att
vidröra det sakrala, ”det helig-dunkla”. Men
för Aldous Huxley är detta en dårskap och
ett tal i vinden.
Huxleys lilla skrift kunde ge anledning till
många andra invändningar och naturligtvis
även här och där till instämmanden. Hans
polemik mot klassicismens konstuppfattning
hör säkerligen till det anfäktbara. Låt vara,
att det är ”svårare” att återge tingen i en
form, som meddelar oss ett intryck av deras
mångfald och individualitet än att betjäna sig
av en utväljande metod och gestalta dem som
abstrakta typer; den klassicistiska dikten (där
det icke är frågan om epigonpoesi) har i
gengäld andra svårigheter, som knappast äro
mindre branta och som falla inom viljans och
karaktärens revir. Värdigheten (nämligen
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
