Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Dikt och prosa - Anmälda böcker - Stefan Zweig, Ödestimmar - Maxim Gorki, Tolstoj - Rudolf G. Binding, Offervandring - Felix Timmermans, De heliga tre konungars triptykon - Marcel Proust, Kärleken och döden - Luc Durtain, Brott i San Fransisco - Aldous Huxley, Vulgariteten i litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
i sin vardagliga miljö, men hans gestalt blir
därför icke mindre gripande eller betydlig.
Hela tiden förnimmer man den osynligt
närvarande tragiken. Det står en rymd av
ödslighet kring den misstrogne åldringen med de
starka, knotiga händerna, och hans tal
uppskakar oss med sin sällsamma blandning av
bondsk slughet, hjälplös svaghet, envetenhet
och vånda.
Också de andra volymerna (med ett par
undantag) ha blivit utvalda med smak och
omdöme. Till det avgjort värdefulla måste
man räkna de tre noveller av Marcel Proust
vilka samlats under titeln ”Kärleken och
döden”. Det synes mig, att dessa ting ägna
sig att på ett naturligt vis införa en läsare
i den franske författarens exklusiva bild- och
tankevärld och på så sätt leda över till hans
större och mer svårtillgängliga verk. Att
Rudolf Binding (med berättelsen
”Offervandring”) blivit företrädd i den vackra serien
kan tyckas rimligt med hänsyn till hans
aktuella betydelse; men särskilt tacksam är
man för Felix Timmermans’ ”De heliga tre
konungarnas triptykon”, ett knippe alltigenom
betagande, till hälften andäktiga, till hälften
spefulla legender. Däremot kunde, förefaller
det, Luc Durtains satiriska skildring ”Brott
i San Fransisco” med fördel ha uteslutits, och
detsamma gäller om det bidrag
(”Ödestimmar”) vilket lämnats av den förkonstlade,
hos oss mycket överskattade litteraten Stefan
Zweig.
Jag har hittills endast med några
flyktiga och allmänna ord kunnat beskriva de
skilda exemplaren i Ringförlagets bukett.
Vid Aldous Huxleys lilla kåseri ”Vulgariteten
i litteraturen” vill jag dröja med något större
utförlighet. Huxley är säkert ingen originell
tänkare, och om det ämne han upptagit till
behandling har han knappast något verkligt
nytt eller vägledande att säga. Vad som ger
åt hans resonemang dess obestridliga behag
är alltså icke den egentliga utredningen
(vilken som sagt är föga givande) utan den
mängd av kvicka infall, associationer och
”bon mots” som han fångar liksom i
förbigående eller plockar liksom vid sidan av
vägen. Han tjusar oss oupphörligt med sin
snabba intelligens, det äventyrliga i sin
intellektuella oro och ett beteende, som är på
en gång graciöst och en aning
förargelseväckande. Jag antar, att Huxley redan
blivit jämförd med Heine; likheten förefaller
slående och är i varje fall större än den med
Oscar Wilde; ty vad man än må tycka om
denna älskare av skenet och den medvetet
teatraliska åtbörden: han gömde likväl bakom
all affekterad affektation ett patos av tragisk
fatalitet. Det är uppenbart, att Wilde leddes
av en genius eller dämon, vilken drev honom
att förverkliga ett i sitt slag representativt
öde. Huxley åter, synes det mig, drives av
intet annat än sitt förstånd, ett visserligen
högst fulländat, sammansatt och effektivt
förstånd. Och det kan icke nekas, att just
förståndet, där det icke balanseras av hjärta och
vilja, är det organ som intalar oss att söka
undfly ödet och hjälper oss att utestänga
upplevelsens allvar med ett system av
formuleringar och underfundig dialektik.
Den ödes- och väsenslöshet, varom
Huxleys författarskap med alla sina framstående
egenskaper vittnar, måste med nödvändighet
hämna sig, när han går att behandla en
sådan materia som vulgariteten i litteraturen.
Ty här, om någonsin, räcker det ingalunda
med tankens klarhet och tungans rapphet. Att
avgöra vad som är vulgärt eller förnämt är
vida mer instinktens sak än den spetsfundiga
analysens. Känslan är den enda våg, som
tillnärmelsevis är i stånd att väga det
oväg-bara. Hur mycket nöje vi än ha av Huxleys
spirituella arabesker, i ett hänseende, och
det väsentliga, lämnar han oss avgjort i
sticket: han ger oss ett ytterst torftigt och
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
