Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Elizabeth Sprigge, Viljan att leva; Py Sörman, Han, hon och det, anmälda av Margi Abenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Familj och individ
Elizabeth Sprigge: Viljan att leva.
Översättning av Dagmar Edquist. Bonniers.
6: 50.
Py Sörman: Han, hon och det. Bonniers.
5: 50.
Elizabeth Sprigge har försett sin
psykologiska roman ”Viljan att leva” med en
praktisk släkttavla, och ungefär på sidan femton
torde en medelbegåvad läsare genom att
flitigt slå i tabellen ha lärt sig namn och ålder
på de olika personerna i släktkomplexet
Rushbrooke med dess i förstone något
invecklade generationsförhållanden och relationer.
Den lilla ansträngningen lönar sig, ty
därefter är romanen genuint underhållande. Ton
och framställning har något naturligt, osökt,
lågmält fängslande.
Den behärskat dramatiska kompositionen
ger författarinnan ypperliga tillfällen att
avslöja och exponera sina människor. Hon gör
det med diskreta medel, mjukt och avskuggat.
Det är mycket goda och nyanserade porträtt,
präglade av världskännedom: den klarskurna
Caroline, den älskvärde egoisten Nicholas och
hans ordentliga fru, den veka, splittrade
Angela som saknar ”viljan att leva”, den
snälla Tom och den dråpligt skildrade
kvinnliga despoten Daphne med sina hygieniska
föreskrifter i barnavård. ”The Old Man Dies”
är originalets titel, och den gamle som ligger
på dödsbädden och slutligen dör, Thomas
Rushbrooke, åttioett år, gift två gånger och
far till två kullar barn, farfar, morfar och
morfarsfar, är i egentligaste mening bokens
huvudperson. Genom ett skickligt grepp har
författarinnan fullständigt dolt honom i
bakgrunden av det hela, så att läsaren aldrig
bringas i direkt kontakt med den döende
åldringen. En makaber skymt genom
dörrspringan av ett ansikte mot kuddarna är det
enda beviset på hans existens i sinnevärlden.
Ändå är han allestädes närvarande, i själar
och sinnen, som mystiskt dominerande makt.
Ytterst är det den gamle mannen som har
färgat, format, böjt, hämmat eller bragt till
utveckling alla de mer och mindre sällsynta
varianterna i samlingen av individer
runtomkring honom. I denna värld av dämpade
konflikter, stilla familj ef örtryck och tysta
inflytanden, där karaktärer utvecklas i
nyansrik egenart, ljuder de i boken citerade,
rät-1 iniga budorden ironiskt avlägsna: ”1 hustrur,
varen edra män liksom Herren undergivna.
I män, älsken edra hustrur. I barn, varen
edra föräldrar lydiga i Herren, ty det är rätt.
Och I fäder, reten icke edra barn till vrede.”
Inga djupa tag eller kraftiga grepp
utmärker ”Viljan att leva”, inte heller
kvar-lämnar den något oroande eller fruktbart
stoff att drömma vidare över när den väl är
slut. I och med de sista raderna är denna
roman fullständigt avslutad. Den har varit så
roande och skickligt fängslande medan den
varat, att upptäckten av dess korta perspektiv
och begränsning kommer som en
överraskning, en lätt besvikelse.
Släkten som kompakt enhet spelar också
en viss roll i Py Sörmans sista bok ”Han, hon
och det”. En vitt utgrenad släkt av handlande
i minut och parti, ”av vilka en tredjedel hette
Edman, en annan Fredriksson och en tredje
Fredriksson-Edman”, står som en fientligt
hotande massa i kontrast till de två
individerna Henry och Paula. Mot släkten och
småborgerligheten sträcker den smidiga
författarinnan temperamentsfullt ut klorna och
skjuter rygg avvisande, men om de två unga och
mycket lyckliga människorna berättar hon
i stället vekt och intimt. Hon skildrar den
växande samhörigheten i äktenskapet och får
fram glorian över vanlig vardag. — Ödet,
som i bokens titel kallas ”det”, sliter genom
döden isär de två människorna. Bedövad och
omtöcknad vacklar den unga kvinnan Paula
ut ür sin tillvaro och stiger genom kriser
och skakningar, som författarinnan skildrar
mycket suggestivt, in i en ny värld. Hon får
börja på nytt, mobilisera sina egna resurser,
försöka skapa något eget som håller. Bokens
tema är alltså en ung kvinnas personliga
utveckling. Utan att vara på något sätt märklig
är historien väl berättad och trovärdig.
Margit Abenius
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
