Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gösta Larsson, Our Daily Bread - Ebbe Kornerup, Birma - Ester Mejdell, Jag er kvinne - Violet Clifton, The Book of Talbot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM VI FINGE VÄLJA
bruset från denna människostorm utan tillgripit ett
patetiskt språk och så pekoralistiska klichéer som
Hungerns spöke, vilket vandrar omkring på Malmös
gator och flåsar sina hotelser i örat på utsvultna och
vettskrämda arbetarhustrur. ”Our Daily Bread” är
en sympatisk, med undantag för slutpartiet
rättframt skriven bok. Några konstnärliga egenskaper
besitter den inte. Överflyttad till svenska skulle
den icke blott till ämnet utan även till stilen och
greppet förefalla att stamma från tiden före
världskriget Förmodligen skulle det då även sticka i
ögonen, hur absurda de jämförelser äro, som en
erkänd svensk kritiker gjort mellan ”Our Daily
Bread” å ena sidan, Hamsuns ”Markens gröda”
och Falladas ”Pinnebergs” å den andra.
Birma av Ebbe Kornerup. Jespersen og Pios
Forlag. Köpenhamn 1934. 4 kr.
Ebbe Kornerup är en glad impressionist som
driver världen omkring och fångar sina intryck i
ord eller färger. Till sextioårsdagen har han fogat
ännu en resebok till sina många föregående, denna
gång från Birma. Med båt har han farit uppför
floderna Irrawaddy och Salween; påpassligt
observerar han stränderna samtidigt som han har ett
vaket intresse för det brokiga, kollektiva folklivet
på däck. Regnskog, rasthus, ödsliga byar,
hamnmyllret i Rangoon, opienästena i Mandalay,
samvaro med äventyrare och besök hos kungar: allt
drar snabbt förbi i hans snabba färgklicksmaner.
Man kan egentligen inte påstå att Kornerup
fördjupar sig i något, han gläder sig åt tropikernas
dekorativa yta och har för övrigt a good time.
Jeg er kvinne av Ester Mej del 1. Gyldendal.
1934.
Boken har en rolig artistisk vinjett med tre
kvinnliga änglar graciöst svävande mot skyn. Till
innehållet är den en patetisk bekännelseskrift om det
renodlat kvinnliga i känsla och livsuppfattning.
Författarinnan går in på det äktenskapliga samlivets
lagar och problem. Hon gör också på ett obestämt
sätt propaganda för bättre förhållanden, särskilt
för moderlighetens rätt att utveckla sig fritt och
ohämmat. Därom vare intet ont att säga — även
om idéerna i dessa dagar inte förefaller så nya
som författarinnan tycks anse. Men varken problem
eller tendens får i denna roman någon slagkraft,
ty den kroniskt uppskruvade känslan hindrar all
sann och nyanserad uppfattning av verkligheten.
Karaktärsteckningen är synnerligen svag. Den i
konsten att älska utomordentligt obegåvade äkta
mannen är verkligen något av det mest osannolika
vi på länge skådat. Då är bokens kvinnliga ”jag”
i sin överspändhet bättre tolkad, och några tidiga
minnen av extatisk och smärtsam natur, några
uttryck för mystisk samkänsla med naturen hör till
det i tonfallet äkta. De båda kontrahenterna
vantrivs, förvisso icke utan skäl, med varandra inom
det heliga äkta ståndet. Något medlidande med deras
öden är emellertid svårt att erfara.
The Book of Talbot av Violet Clifton. Faber
& Faber. London 1933. 15 s.
Talbot Cliftons namn har knappast någon klang
för svenska öron, vilket man är böjd att beklaga
efter att ha läst hans hustrus biografi över honom.
Det är en ovanlig bok om en ovanlig människa,
en av dessa gestalter, som imponera och stimulera
likt historiens hjältar. Man har nästan svårt att
tänka sig honom tillhörande vår krassa, på
effektivitet inställda tid, men detta är naturligtvis en
felsyn. Det finns gudskelov fortfarande sådana
människor. De kallas och kalla sig ofta själva för
amatörer och dilettanter, hederstitlar som tyvärr ha
fått en nedsättande anstrykning i denna
specialisternas värld. Han var jägare och upptäcktsresande av
den sort som inte i första hand jaga och upptäcka
för ärans och ryktets skull utan därför att det är
ett oemotståndligt behov hos dem att dra sig undan
människorna och civilisationen till ensamheten och
naturen. Och detta inte av något slags falskt jäkt
efter ”primitivitet”, utan därför att de på så sätt
bäst kunna tillfredsställa sitt behov att förnimma
och beundra skapelsens storhet. Det går en sådan
religiös underton genom hela boken, som är en
säregen blandning av biografi, reseskildring och
Hög visa. I korta kapitel, som ställvis nå en nästan
visionärt poetisk glans, skildras den skotske
aristokratens vilda ungdom med äventyr värdiga en
galenpanna av första rang, hans resor i nordligaste
Kanada och kallaste Sibirien, Indien, Sydamerika
och Afrika, hans deltagande i världskriget, hans
otium bland barn, blommor och djur på Hebriderna
och den sista resan, vars avsedda mål var Timbuktu
men som i stället slutade med en kvalfull död på
Teneriffa. En man med det mod, den viljestyrka och
de hårda krav på sig själv, som Talbot Clifton
ställde och visade prov på i tusen skiften, kunde
inte nöja sig med vilken hustru som helst, och den
bild man får av författarinnan är minst av allt
all-daglig. Hennes minnesgärd åt mannen reser sig också
över det mesta i sin art. Den har fått 1933 års
pris för bästa engelska biografi.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
