Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Livsdyrkan och ny puritanism. Harry Martinson och Örnulf Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
LIVSDYRKAN OCH NY
PURITANISM
Harry Martinson och Örnulf Tigerstedt
1.
Den unga svenska dikten är med två
undantag exklusiv: endast Waldemar Hammenhög
och Harry Martinson ha nått ut till den
bredare publiken. Hammenhög har nått denna
yttre framgång huvudsakligen tack vare icke
konstnärliga egenskaper — vilket icke
förhindrar, att han samtidigt är en ypperlig
berättare. Martinsons popularitet är svårare
att förklara.
Hans debut väckte icke någon större
uppmärksamhet, och inte heller de dikter, som
ingingo i antologien ”Fem unga”, ägde någon
större förmåga att fascinera. Det var först
samlingen ”Nomad” som en energiskt
arbetande yngre kritik lyckades tvinga in i
allmänhetens litterära medvetande. Striden stod
i själva verket ytterst hård, och motståndet
var så starkt, att det hängde på ett hår om
Martinson överhuvud skulle kunna fortsätta
sin författarbana. Med sina två prosaböcker
”Resor utan mål” och ”Kap Farväl!” har
Martinson slutligen helt besegrat
motståndet — när i våras några akademiker i
Uppsala betecknade hela Martinsons produktion
som ren bluff väckte detta endast milt löje.
Det var då endast något år sedan Phosphoros’
efterföljare som Uppsalastudenternas organ,
Ergo, i artikel på artikel hade förlöjligat
Martinson och hans beundrare! Även den
akademiska kritiken — opinionens tross —
har numera definitivt kapitulerat.
Emellertid förklarar detta icke Martinsons
popularitet. Hur kommer det sig, att man
långt inne i landet på ensamma och fattiga
folkhögskolor kan finna hans porträtt uppsatt
på träväggen vid Strindbergs sida? Vad är
det som har gjort hans gestalt nästan mytisk,
och som kommer alla hans offentliga
recitationer att nu gestalta sig till jublande
uppträden av beundran och tacksamhet?
Man kan icke tveka om svaret: orsaken är
icke hans litterära maner, icke hans
konstnärliga förnyande av svensk prosa och svensk
lyrik utan hans personlighets sällsynta värme
och ursprunglighet. Den märkligaste
Martin-sonboken blir otvivelaktigt boken om honom
själv — om han nu själv eller någon annan
skall skriva den. Materialet bör väl ännu få
ligga åtskilliga år, men man kan tryggt
fastslå, att en autentisk levernebeskrivning över
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
