Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Livsdyrkan och ny puritanism. Harry Martinson och Örnulf Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LIVSDY RKAN OCH NY PURITANISM
Martinson skulle komma att uppvisa mycket
stora likheter med en Dostoj evskiroman. Där
kommer att finnas avgrunder av lidande,
burna med osviklig resignation och obruten
livskärlek. Där kommer att möta en
helgon-liknande människokärlek och en rörande
obekantskap med det onda. Skriver Martinson
boken själv, blir den även formellt genial.
Men blir den helt autentisk, kommer den
framför allt att präglas av en etisk, en
moralisk genialitet, som är ett vida högre och
sällsyntare värde.
Harry Martinson tillhör som bekant en
grupp unga diktare, som med skäl kommit
att gå under beteckningen ”primitivister”; de
ha själva efter den första chocken accepterat
detta epitet. Särskilt hos gruppens andra
betydande namn, Artur Lundkvist, möter man
ett konsekvent kulturhat, som icke lämnar
någonting övrigt att önska i fråga om styrka
och intensitet. Den litterära debatten i Sverige
har under de senare åren kommit att i hög
grad röra sig om de ”fem ungas” angrepp
mot gällande svensk civilisationstyp, och lika
tydligt som primitivisterna legat över i fråga
om stil, konstnärliga resurser och
temperament, lika uppenbart ha de legat under
i fråga om bärkraftiga argument.
Men.
När alla vapen — och tillhyggen — slagits
ur deras händer, när hela primitivismens
romantiska konstruktion av den
ursprungligen goda människan, som förstörts av
kulturens hämningar, smulats sönder av kritiken,
då har återstått ett argument, som ingen
kunnat få bukt med, därför att det icke är
logik och resonemang utan — en människa,
en levande personlighet. Detta argument är
Harry Martinson. Han är livs levande denna
goda naturmänniska, vars existens man
bestred! Förmodligen är han ett undantag, en
naturens nyck. Men han finns där. Mitt i vår
litterära värld, där vitsiga alexandriner vrida
HARRY MARTINSON
och vända på sina negationer, står denne
leende, unge lungsjuke sjöman med ögonen
lysande av livsglädje och människokärlek —
mest lik ett barn eller ett helgon. Det är ett
ytterst egendomligt skådespel, som med all
rätt för ögonblicket har dragit
uppmärksamheten från alla andra företeelser i vår
litterära värld. Harry Martinson har blivit en
kär gestalt på estraden och i salongerna. Det
har nästan blivit ett mod i Stockholm att ha
denne unge sjöman hemma på sin vedlår en
natt och höra honom sjunga sina
sjömans-sånger . .. Om hans popularitet ute i landet
kan en folkbildare och kringresande
föreläsare berätta märkliga ting. Det var mycket
längesedan en ung diktare i Sverige möttes av
en så redobogen genkärlek.
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
