Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sven Stolpe: Livsdyrkan och ny puritanism. Harry Martinson och Örnulf Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
om icke primitivisten står kulturens sanna
väsen närmare än den nazistiske esteten. Det
ligger mera av den kärlek, på vilken all
social solidaritet och därmed all livskraftig
kultur måste vila, i Martinsons känslor inför
de pinade indiska barndanserskornå än i hela
Tigerstedts granna, patetiska men kalla
diktning. Tigerstedt förefaller icke känna
kärleken till andra människor än de sköna och
de starka — hjältarna. Han har därmed ryckt
undan grunden för den kultur han vill
försvara. Utan ett underlag av socialt ansvar blir
denna kultur en specialitet, en finess, men
icke samhällets levande stämma. Martinsons
kärlek är ett mindre bländande men djupare
och ädlare värde än de ideal Tigerstedt
hyllar. Det ligger — mirabile dictu — mera
and
lighet i Martinsons naiva tilltro till det
vänliga och fruktbara driftslivets förmåga att
hela och skänka lycka än i Tigerstedts
flammande kulturparoller och spenglefska
kulturperspektiv.
Må vi därmed lämna de två diktarna. Båda
ha gett oss mycket — den ene i värme och
den andre i glans. Må man bara icke
acceptera deras termer utan reflexion. I dessa tider,
då fronterna skära igenom alla gamla
parti-och livsåskådningslinjer, är det av vikt att
granska slagordens halt och innehåll. Den
ene lyfter ett stålblått svärd för kulturen —
står han verkligen på den sanna kulturens
mark? Den andre drömmer om en primitiv
människostam utanför människornas
civilisation — står han inte innerst kulturen närmare?
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
