Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Mascoll Silfverstolpe: En bibliografisk detektivbragd - Anmälda böcker - John Carter & Graham Pollard, An Enquiry into the Nature of Certain Nineteenth Century Pamphlets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR MASCOLL SIL F V E R $ T O L P E
den bibliografiska litteraturen utan även från
till exempel industriella rapporter,
adresskalendrar och privata brevsamlingar. Det är
vidare byggt på minutiösa tekniska
undersökningar. Det kan utan tvekan betecknas som
lärt, sakligt och skarpsinnigt. Genom den
listiga undersökningsmetoden och
framställningens logiska intensitet har det även blivit
en utomordentligt spännande läsning.
Anmälare ha skyndat sig att likna det vid en
detektivroman — som sådan har det bland
annat fått det allra bästa betyg av genrens
mästare Dorothy L. Sayers, och att även den,
som inte kan förmå sig att läsa ”thrillers”,
formligen slukar denna kriminalhistoria —
det kan författaren till dessa rader omvittna.
Det finns något demoniskt i de handrörelser,
med vilka avslöjarna knyta ihop
beviskedjan — ett dylikt drag bör ju ingå i en
regelrätt detektivnovell men brukar inte precis
förekomma i bibliografiska studier. Slutligen
måste det nog sägas, att det blottställande av
en bestämd person, som
undersökningsresultaten nödvändiggjort och varom mera nedan,
sker med en kriminalchefs skärpa, som inte
mildras av att den framträder under
förbindlighetens mask. Det är ett fult och länge
lyckosamt geschäft som avslöjas, och det behöver
sannerligen inte vara något annat än klara
rättfärdighetskrav, som driva författarna att
lägga alla kort på bordet, alltså även sådana
som kompromettera nu levande personer.
Men låt oss nu följa de olika faserna i
denna detektivbragd! Författarna börja med
att konstatera att det under de sista åren här
och var i bibliofilkretsar börjat glunkas om
att Readingupplagan av Elizabeth Brownings
”Sonnets from the Portuguese” inte alls skulle
vara vad den utgav sig för, utan helt enkelt
en i senare tid gjord förfalskning. ”Och
dessutom — denna bok föreföll att stå i något
samband med vissa andra lyriska småtryck
(pamphlet poems) från samma tid, av samma
format och samma bibliografiska typ, vilka
hade en benägenhet att dyka upp i klart
avgränsade grupper på bokauktioner med
biandgods och i kataloger från vissa
antikvariat — alltid i gott, orört skick (fine
original condition).” Vissa omständigheter
stärkte misstankarna, och författarna beslöto
att på allvar ta itu med den suspekta gruppen.
Första angreppet riktades mot den både ur
litteraturhistorisk och ekonomisk synpunkt
värdefullaste pjäsen — Elizabeth Brownings
sonetter.
Denna cykel, som ju tillhör pärlorna inom
den rika engelska sonettdiktningen, utgjorde
som bekant inte någon översättning från
portugisiskan; skaldinnan valde denna titel
för att maskera dikternas starkt personliga
karaktär — de skrevos till Robert Browning,
då hon ännu dvaldes under faderns tyranni
i hemmet vid Wimpole Street. För världens
ögon lades de fram i andra upplagan av
hennes samlade dikter, som utkom hos
Chap-man & Hall i London 1850. Ja, så trodde
man i bortåt femtio år! Någon gång på
åttiotalet upptäcktes emellertid ett i Reading 1847
”not for publication” daterat tryck av
diktcykeln med titeln ”Sonnets By E. B. B.”. Det
omnämnes första gången i litteraturen år 1894
av den icke minst i Skandinavien välkända
diktaren och kritikern Edmund Gosse; i sin
bok ”Critical Kit-Kats” redogjorde han då
för den rara editionens tillkomst, i enlighet
med vad Robert Browning skulle ha berättat
för en intim vän åtta år före Elizabeths död
— det vill säga 1853. Sonetterna skulle ha
varit okända för adressaten ända tills någon
gång på våren 1847, då paret Browning
vistades i Pisa. Maken blev så tagen av den
lyriska prakten i de dikter hustrun riktat till
honom — ”de bästa sonetter, som skrivits på
något språk sedan Shakespeares dagar”, som
han betecknade dem — att han icke ansåg sig
kunna behålla dem för sig själv; han lyckades
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
