Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Ny anglosachsisk dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PER LINDBERG
Litet varstans världen runt kräva
teaterkritiker aktuell, social dramatik. Tiden är nu
en gång sån,- att alla tala om ”samhället”.
Och folk ska ha vad de tala om — det är en
vanlig affärsprincip. Alltså får publiken nu
alltemellanåt social dramatik. Men — som
det ofta händer med människornas barn: när
de få vad de vill, så vill de inte längre! ”We,
the People”, ett mycket bra stycke, föll i New
York förra säsongen och har inte rest sig igen
sen dess. Samma öde drabbade också ett annat
socialt drama av värde — ”Peace on Earth”,
ett antikrigsdrama av Georg Sklar och Albert
Maltz.
Hur skall då ett socialt drama vara format
för att få räknas till den trevliga tredje
kategorien? Ja, visste jag det, så skulle jag
behålla den kunskapen för mig själv och
mina närmaste vänner! Jag vet bara att den
slags social tendensdramatik, som för
närvarande bäst slår till hemma hos oss, är —
Karl-Gerhards revyer. Och det säger ju en
del.
Maxwell Anderson — Eugen O’Neill —
Elmer Rice. Den fjärde är Sidney Hoivard.
Han har ännu inte blivit exportvara i samma.
KATHARINE CORNELL I ”ALIEN CORN”
grad som de övriga. Men han är en utpräglad
konstnär. Några år yngre än de tre nämnda,
hör han i ännu högre grad än de till
krigs-generationen, såtillvida som han själv deltog
vid fronterna, först i fransk tjänst, sen som
amerikansk aviatör.
Som dramatiker har han inte bara, i likhet
med de flesta av sina amerikanska
yrkesbröder, genomgått professor Barkers
lärokurser. Han har ytterligare ökat sina pjäsers
spelbarhet genom att skriva rollerna direkt
för bestämda skådespelare (läs:
skådespelerskor). Ja, han har varit så mån om
intimiteten mellan rollen och framställarinnorna,
att han gift sig med två av dem, efter varann.
Jag vet mycket få moderna dramatiker
som teckna individuella människoexemplar
så skarpt, så exakt som Howard i hans
bästa stunder. Ingen symbolik, ingen
polemik lockar dialogen ut på äventyr — det är
bara just pjäsens personer som tala just som
de måste tala vid just detta tillfälle.
Alltemellanåt påminner Howard i
individualiserande precision om mästare som Leibl och
Velasquez.
Hans tidigare amerikanska succéer: ”They
Knew What They Wanted” och ”Ned Mc
Cobb’s Daughter” — folkliga skildringar,
fasta och slutna, bittra och hårda — ”The
Silver Cord” och ”Half Gods”, moderna
kvinnostudier, fasta och slutna, bittra och
hårda.
Till förra säsongens skörd bidrog Sidney
Howard med två nya pjäser, ”Alien Corn”
’(Scribner, 1934) och ”Yellow Jack”
(Har-court, Brace, 1934).
Hans specialitet har eljest varit att skapa
påtagliga porträtt, men i ”Alien Corn” har
han skildrat något mycket mindre handfast,
nämligen en hemsjuka efter andliga ting. En
utarmad musikerfamilj av tyskt ursprung, far
och dotter, kämpar för livet i en dilettantisk
amerikansk högskolemiljö. Det enda som
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
