Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Lindberg: Ny anglosachsisk dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY ANGLOSACHSISK DRAMATIK
officiell — det har blivit sceniskt
besvärligt. I sitt senaste verk har han därför resolut
låtit huvudpersonen spelas av två
skådespelare, som hela tiden följas åt som siamesiska
tvillingar. Detta är onekligen en förenkling,
personlighetsklyvningen blir, påtaglig,
mannen och hans andra jag få yttre scenisk
gripbarhet. Men samtidigt brister
sammanhanget mellan dem. Man tror inte på den
inre enheten mellan dem. Och därmed är den
sceniska förenklingen driven därhän, att hela
det problem, som skulle skildras, i själva
verket är upphävt. Det blir inte en
skildring av en människa med en rik själisk
undervegetation. Det blir en klappjakt
mellan en bleklagd person och en färglagd
demon — en Grand-Guignol-mässig
spökhistoria, influerad av filinteknik. Och pjäsen
är, i varje fall på denna punkt, misslyckad.
Den blev också i New York ett fiasko — och
i Dublin närmast detsamma. Den saknar den
intensiva, exalterade genialiteten i ”The Great
God Brown” — ”The Great God Brown”, en
pjäs där varenda replik har den fylliga
resonans som ger ett drama den stora konstens
mystik — O’Neills mest geniala men minst
spelade verk. Kategori nummer — ?
Men trots misslyckandet känner man också
i ”Days Without End” att O’Neill är vår tids
största sceniska virtuos. Med autodidaktens
oförskräckta djärvhet griper han vilka
komplicerade ämnen som helst, och med en
skicklighet, som tillhörde han en gammal
teaterspelande kulturnation, får han repliker och
karaktärer att samklinga med grundtemat, så
att stycket från första anslaget steg för steg
förgrenar sig till en världsbild. En tämligen
enkel och för övrigt otillräckligt motiverad
otrohetshistoria blir symbol för vår tids
otrevliga ovana att trampa ner det goda och
förneka kärleken — det vill säga för brutaliteten
som tidspsykos. Inför den börjar O’Neill i
ELMER RICE
”Days Without End” längta efter en ny
Frälsare, eller, i väntan därpå, efter försoning
med honom på korset.
Den store O’Neill får emellertid
kärleksfullt förlåta, att en svensk inför hans
bravurmässigt virtuosa ”miracle play” längtar till
ett vida enklare men inte mindre suggestivt
svenskt stycke över alldeles samma tema, Pär
Lagerkvists ”Han som fick leva om sitt liv”.
I en översikt över amerikansk litteratur
säger André Maurois, att vill man känna
amerikanskt psyke, skall man av dess dramatiker
läsa utom O’Neill också Elmer Rice. Hans
mest berömda sak, ”The Adding Machine”,
spelas ofta, men sällan med framgång. Ett
annat verk, ”Street Scene”, spelas inte så
sällan, och alltid med framgång. Hans senaste
återigen, “We, the People” . . .
Ja, det är en skickligt gjord
propagandapjäs, en smula i släkt med ”Hur skall det gå
med Pinnebergs?”.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
