Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Artur Lundkvist: Land under terror - Anmälda böcker - Louis Adamic, The Native’s Return - Aldous Huxley, Beyond the Mexique Bay
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
JUGOSLAVISKA BONDKVINNOR
en av de många som uppstod när turkarna
under medeltiden erövrade Serbien och folket
sökte sig säkra tillflyktsorter. Galichnik är en
by av gräsänkor; minst elva månader om
året är byn alldeles utan män: de är ute
runtom i världen för att tjäna det uppehälle
som de nakna bergen inte kan ge dem. De är
skickliga byggnadsarbetare, murare,
stenhuggare; deras yrken har femhundraårig nedärvd
tradition och de kallar sig själva med stolthet
”världens arbetare”. Kvinnorna hemma i byn
sysselsätter sig huvudsakligen med att spinna
och väva; de lever ett enkelt, sunt liv i
hälsosamt bergsklimat, de är vackra och kraftiga,
och det är deras bibevarade ungdom och
skönhet som ska locka männen hem till byn
igen.
Dessa bergsfolk sjunger melankoliska sånger
och behärskas av en tragisk känsla, men den
är icke individuell, fattas icke personligt: den
tragiska känslan är hela folkets, en tradition
som bottnar i nederlaget mot turkarna, i
förföljelser och olyckor, och ur det trotsiga
frihetsbegäret har folksångerna fötts. Denna
känsloström har bevarat folkets obändighet
och egenart men också bidragit att skapa en
hårdnackad konservatism. Den
montenegrin-ska nationalismen är sålunda falsk och
meningslös: männen känner sig alltjämt som
stolta soldater, fast fienderna är borta, de
föraktar att arbeta, att ta sig för något, och
överlåter det på kvinnorna.
Adamic kallar Dalmatien en bonderiviera;
han målar färgrika akvareller från kusten vid
Adriatiska havet: solen lyser som i
Kalifornien, olivträden skimrar silvergrå, oleandrer
och palmer och mörka cypresser växer upp
mot bergssluttningarna, vingårdarna ligger
djupgröna, fiskebåtar med orangefärgade segel
glider över vattnet. Historien är överallt
närvarande, varje sten väcker minnen. Dubrovnik
är en medeltidsstad, omgiven av murar; en
gång var den känd som den mäktiga
handelsstaden Ragusa, dess patricier av köpmän och
skeppsredare bodde i palats. De gamla
släkterna gjorde sedan långsamt självmord under
det österrikiska tvånget, som de protesterade
mot genom att inte skaffa sig barn. De sista
degenererade ättlingarna lever i förfallna
palats: excentriska gamla ungkarlar och
fröknar som sällan visar sig på gatorna och har
husen fulla med katter eller hundar eller
samlar meningslösa saker. En ung
jugoslavisk målare, Peter Dubrovnik, håller på att
måla av dem i en hel serie underliga,
groteska porträtt. Det vitala livet finner Adamic
på marknadsplatsen, dit bönderna kommer
med sina produkter: en glad, färgrik
marknad med en hjärtlighet och gemenskap som
ingen annanstans. Även dagdrivarna på gatan
är levande: högvuxna, ståtliga typer. De
samlas kring fontänen, dricker vatten och
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
