Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gunnar Ekelöf: Konsten och livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSTEN OCH LIVET
språk skall bli ett själens språk till själen,
det skall innehålla allt, dofter, ljud, färger
för tanken som griper tanken och drar den
med sig”. Lägger man till alla dessa citat
ytterligare ett av Rimbauds samtida,
Lautré-amont: ”Dikten skall skapas av alla, inte av
en”, står konstens nya vilja klar. Den vill
stiga ner från sin kyliga parnass, den vill
förneka marmorn och skapa i formlöst blod,
den vill avstå från sin isolerade, apollinska
förnämitet och bli någonting för alla, en
livsåskådning. Den vill lösa det olympiska bannet
över titanerna.
Från denna tid förlorar den klassiska
renheten alltmer sin makt som ideal. Måleriet
och musiken blir litterära, litteraturen blir
målerisk och musikalisk i djupare mening
än förr. Begreppen universalkonst,
allkonstverk vinner anhängare.
Redan människans uräldsta uttrycksmedel,
språket, förmedlar denna hägring, detta
allkonstverk som skall vädja till alla sinnen.
Språket innehåller färger, former, tankar,
ljud och känslor förkroppsligade i
allmängiltiga ordsymboler. Det utvecklar sig och
förändras oavlåtligt till intimare kontakt med
livet. Fordrar livsinnehållet nya ord och
ordsammansättningar, skapas sådana och
kombineras, något som den moderna poesien
klart vittnar om. Universalkonsten har också
funnit sina tydligaste förespråkare i
litteraturen. Rimbauds korta livsverk, som mer än
något annat influerat den nyare tidens dikt,
präglas helt av denna säregna messiastanke:
diktaren måste bli universalkonstnär.
Den strävan efter motsatsen till klassisk
renhet, som av språkliga, tekniska skäl är
naturlig i litteraturen, får vidare uttryck i
adertonhundratalsoperan och senare i filmen,
särskilt ljudfilmen. Andra experiment av
mindre omfattande art förekommer: Skr jabin
komponerar färgspektra till sina symfonier,
Satie kompletterar sin musik med texter,
avsedda att läsas, inte sjungas. Konstart ingår
förening med konstart. Efter operan, vars
många ingredienser av tekniska skäl endast
nådde en synnerligen relativ samstämmighet,
upplever baletten en ny och allmän
renässans, som harmoniskt förenar och
synkroniserar musiken med en statisk och rörlig
bildkonst i dekoration och koreografi.
Hur idealiserad och ofta förvänt formell
denna tendens till universalkonst än är, måste
den ändå betraktas som ett värdefiillt
symtom för tiden. Den abstrakta konsten, vars
sista spillror nu samlats i den
internationella Parisgruppen ”Abstraction — Création”,
sökte skilja de olika konstarterna från
varandra och renodla dem. Den konkreta
konstens mål är att samla dem i en
symfonisk blandning. Men människans uppgående
i en universell konstnjutning kan, under
förutsättning att konsten tjänar innehållets
revolt, vara identisk med människans
integrala frigörelse från hämningar. Och
betraktar man närmare detta säregna, oformliga
begrepp, detta mål som trots alla tekniska
svårigheter inte upphört att fascinera
konstnären, anar man att det fulländade
universalkonstverket, den fullkomliga
universaldrömmen i förvillande grad måste likna livet
sådant det skulle vara om alla hämningar
upphörde, om en fullständig utlevelse vore
möjlig.
Eftersom dikten, allkonstverket ”skall
skapas av alla, inte av en”, måste hela detta
resonemang utmynna i att konstens egentliga
men nästan alltid omedvetna mål är att bli
ett med livet. Enligt gängse uppfattning är
livet verkligt och konsten overklig. Och just
i den förutsatta skillnaden mellan verkligt
och overkligt ligger roten och upphovet till
det onda. Hela människan är verklig, alltså
varken skön eller ful, god eller ond. Det
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
