Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF A H L B E R G
BERTIL MALMBERG
En otidsenlig
nutids diktare
I.
Bertil Malmberg är aristokrat i ordets
bästa mening. Det har säkerligen aldrig hört
till hans ambitioner att få många läsare; han
är en ensam och har med åren alltmer blivit
det. Det står en isig rymd kring hans sällsynt
förnämliga diktning. Han hör icke till dem,
som stiga fram mitt i vimlet på torgen, han
talar lågmält och dämpat såsom en, som talar
med sig själv. Han vandrar fjärran från
människors färd i sin döda vinterpark bland
frusna, klassiskt sköna brunnar och tolkar
med dämpat välljud ”vad dessa skuggor och
fontäner känna, som i sin stora ödslighet
befolka en park så outsägligt död som
denna”:
Ej till de levande min sång jag riktar,
de larmande, som mina gudar håna.
För silverdagrarna, som frusel blåna,
och för de tysta brunnarna jag diktar.
Jag fattar ej de brokiga standaren
och gatans råa speord mot det sköna,
och för den dom, som mina strofer röna,
är jag så iskall som en hädanfaren.
Mig locka ej de ungas drömda skeden,
och inga vägar leda till de gamlas.
Min sång är fåfäng som en eld på heden,
dit inga tidens vandrare församlas.
Det finns sannolikt ingen svensk diktare i
detta nu, möjligen Vilhelm Ekelund
undantagen, som är mera otidsenlig. Han har ingen
ambition att skriva ”social” dikt, som tidens
slagord heter. I en tid, som jäser av
världs-förbättarrecept, tar han uttryckligen avstånd
från dem alla; de äro för honom idel villa
och sken och fåfänglighet, ty det onda sitter
i tillvarons egen rot, är av metafysisk art och
kan icke fördrivas genom att ett elände bytes
mot ett annat:
... sky förhoppningens falska tro, att jordelivets
tunga lott
skall danas annorlunda
och formas efter andra mått
i tider som stunda.
I en tid som gjort kollektivismen till en
tanklös paroll och som gärna brännmärker
individualisterna såsom asociala individer,
proklamerar Malmberg själens obotliga ensamhet:
Hur ensam, hur ensam får människan vandra,
dess själ är förseglad med sju signet,
och allt, som hon äger gemensamt med andra,
är idel — är idel förljugenhet.
— Så låtom oss sitta envar på sitt hemman,
allt under det tystnaden växer som lav
och mossa och höljande gräs över stämman
och de lönlösa frågornas grav.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
