Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
I en tid fylld av rastlös id och ävlan ställer
han sig avsiktligt utanför och går allt
djupare in i passivitetens meditativa nirvana:
De sträva alla mot något mål, och de giva sig ingen
fred,
och deras viljor klinga som stål och klyva klippor
som ved.
Men jag själv är fången i någon blek, förunderlig
månes bann
och i någon sällsam skimmerlek, som böljar av
och an.
Jag följer de blinda vädrens tåg, och jag vet ej
vilket hav,
och jag vet ej vilken förvillad våg, som jag vaggas
och vräkes av.
Tiden dyrkar makten och viljan till makt.
Dess symbol är smäckra stålkonstruktioner,
dånande turbiner, och den förfogar över ett
par milliarder hästkrafter, dirigerade av
järnhårda och maktlystna människoviljor, av
människor, vars ”obegripliga mål” är att ”få
sitt namn och verk av förgängliga tungor
nämnt”. Med ett halvt vemodigt förundrat,
halvt ironiskt löje betraktar diktaren allt
detta som fåfänglighet och jagande efter
vind:
Och jag spörjer: Vad är deras strävan värd, vad
skänker den som bot
mot regnets fall och ålderns sot och löven vid deras
fot.
I en tid slutligen, som älskar de kaotiska
uttrycksformer, som spegla tidens eget kaos, det
sönderslitna och fragmentariska, en tid, vars
dikt avlägsnat sig så långt som tänkbart är
från det ideal av ”ädel enfald och stilla
storhet”, som med rätt eller orätt betecknats som
klassiskt, formar Bertil Malmberg i klassiska
uttrycksformer ut sina klara, helgjutna, svala
och välljudande strofer, fyllda av en sällsynt
renhet och lödighet, fläckfria som gamla
silversmycken, stränga och knappa, försmående
all oäkta grannlåt.
En sådan dikt har ingen utsikt att fånga
tidens öra; den vill det heller icke. Bertil
Malmberg har resolut tagit sitt parti,
medvetet, avsiktligt. Han vet, att han endast talar
till de ensamma och stilla, till dem, som
genomskådat livets bländverk och sökt sin
tröst i ensamheten, dem, som trätt ut ur
vimlet på torgen och själva gå sörjande i
isiga vinterparker. Det är för de väsen, vars
”ensamhet är knuten förunderligt vid andra
ensamheter”, som han i återhållna, dämpade
ord kan bikta sin sorg:
Min nöd är min, men den är också deras,
som viska sakta: Allt ha vi fått lämna.
De som stå mitt uppe i livet, de som sträva,
kämpa och hoppas — för dem, säger diktaren
själv, skall hans dikt synas obegriplig och
meningslös. Endast de, som sett igenom
skenets värld, sett det stora mörkret öppna
sig där bakom, skola förstå honom:
... Du som mitt i livet står,
och som är full av tillförsikt,
har svårt att fatta, vad som försiggår
och sakta mognar i min dikt:
hur hela denna värld av järn och sten
nedvissnar till gestaltlöst sken,
hur gators prakt och torn och torg
— tyst sopas bort med alla sina Ijüs;
och kvar står blott ett ödsligt brus
av elementens kamp och sorg.
Det är ingen dikt, som vill förändra världen,
”ställa samhällsproblem under debatt” eller
”sjunga tidens idéer”. Diktaren talar som en,
som lämnat allt detta bakom sig och blott
förnimmer det som ett fjärran sorl; det
intresserar honom lika litet som
schackpjäserna intresserar någon sedan spelet är slut
eller maskeradkostymerna sedan maskeraden
avblåsts. Det är om man så vill en onyttig
och meningslös dikt. Onyttig, skön och
meningslös som nattvindens sus i träden
eller som en gammal grekisk urna av ädel
form.
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
