Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alf Ahlberg: Bertil Malmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALF AHLBERG
för dess klarhets skull
och krympte samman för dess stora mörkers
och kärlekslösa kylas skull.
Men hur lätt söves icke denna skräck och
ångest till ro:
Och likafullt
— ja likafullt, så glömde
han rymdens köld och firmamentets bål
då han blev varse en förlägen stjärna
som brann i dörrens
trånga nyckelhål.
I dikten ’ Torsten och döden” söker fadern
förgäves förklara för barnet, att modern skall
vandra den farliga väg, som leder till det
obekanta landet, varifrån man icke
återvänder. ”Vad de stora prata dumt!” är
barnets enda reflexion.
IV.
I ”Slöjan” finns det en dikt om en man,
som gjort upp räkningen med livet.
Revolvern ligger framför honom på bordet i en
lövsal och handen vilar redan på avtryckaren.
Då ser han en fjäril slå ned på kolvens stål:
Vilken vacker, sällsam fjäril, och hur livets
morgon-klara
glädje ur den sköra vingens många purpurögon log!
Han drog skyggt tillbaka handen, om för alltid
eller bara
för en kort sekund av tvekan, det var ovisst nog.
Detta är Bertil Malmbergs tveksamma svar
på frågan, om livet är värt att leva för den,
som genomskådat illusionernas bländverk och
stigit ned i fasans mörka jord, den som
förstått, att ingen bättre värld är att hoppas på.
I ”Illusionernas träd” ges svaret mera
bestämt. Just den, som skådat fasornas natt,
förmår intensivare än andra uppleva och glädjas
åt det sköna skenets värld. Den djupaste
livsglädjen förmår blott den röna, som rönt den
djupa, obotliga sorgen:
Det spirar grönt ur mitt prövade liv, ur allt, som jag
bittrast känt,
liksom sådden gror ur den bruna teg, där jag brutit
och bränt.
Från de mörka djupen vänder diktaren åter
som Orfeus från underjorden och det faller
ett sällsamt skimmer, en hög och brinnande
glans från dem över vardagens ting:
Hur daggig ter sig jorderingen,
hur skimrande ett jordehem
för den, som genomskådat tingen
och skådat fasan bakom dem!
Och allt det sjuka, som han prövat,.
det ödesdigra, som han vet,
och skuggan av de trakter, där han strövat,
fördjupa livets härlighet.
— Jag känner väl, att vad som lever lutar
mot höstlig nöd och nedgång och förfall
och att, där Mayas slöja slutar,
tar kölden vid oktoberkall.
Nej, mig kan ingenting förvilla,
kan ingenting förblända mer,
och ändå kan jag brinna stilla
för vad den sköna dagen ger.
Schopenhauer såg i skönhetsupplevelsen, i
konstens och naturens skönheter en av de
makter, som befriar ur den demoniska
livs-viljans trältjänst. I skönhetsupplevelsen, då
människan blir en tingens rena spegel, då
hon förmår att objektivt, ”ointresserat”
fördjupa sig i dem, träder hon ut ur den stora
världstragedien och blir en passiv åskådare.
Nietzsche har i sitt ungdomsverk ”Geburt der
Tragödie” sökt påvisa, hur hela grekernas
apolliniska skönhetsvärld skapades som en
kontrastbild till ett liv, fyllt av kval och fasa.
”Der Leidendste verlangt. am tiefsten nach
Schönheit, — er erzeugt sie.” Om också hela
denna estetik är ensidig och icke uttömmer
skönhetsupplevelsens väsen, ger den förvisso
uttryck åt en djup psykologisk sanning. Kval
och ångest och fasa är skönhetens
moders
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
