Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Melankoli och stilkonst - I. Melankolikern och livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BERTIL MALMBERG
MELANKOLI OCH
STILKONST
I. MELANKOLIKERN OCH LIVET
Mången lever sin korta dag, såsom vore
icke döden. Han skrider från dröm till lust,
från intryck till intryck, från hunger till
mättnad, från verk till verk, och för honom
ter sig som intet annat än en skugga, som
ord och ord och ett vetande utan själ allt
livs förgängliga lott. Tydligen fungera hos
flertalet människor livets egna safter icke
olikt narkotiska medel, dövande och rusande
nog att undantränga alla bittrare sanningar.
Gåves icke detta förklaringssätt, skulle det
framstå som ett fantastiskt problem, att
människor kunna hoppas och sträva, vandra sin
förutbestämmelses väg, kämpa och njuta med
denna stora bekymmerslöshet. Ty att en
varelse, som vet vad som obevekligt väntar
både henne och dem hon älskar: plågor,
vanskligheter och död, likafullt kan förlusta
sig med ögonblickets glädjeämnen, det lär
ingen kunna tolka annorlunda än som en art
av bedövning och druckenhet. Det kan
visserligen tyckas, att den människotyp, för vilken
det blommande nuets flyktiga vår har alla
verklighetens kriterier, framvisar det
klassiska exemplet på en förnuftig levnadskonst.
Också när det gäller tillvarons skådespel med
dess från akt till akt växlande belysning,
kunna — så tro vi gärna — Gorgias’ ord
om den sceniska illusionen tillämpas: Det
är den bedragne som är den visaste. Men
detta är säkerligen en felsyn. Ty det är här
ingalunda fråga om något vishetsprov eller
någon frivilligt övad levnadskonst utan om
en biologisk nödvändighet. Lika litet som
någon dödsövertalning, om än så melodisk
och utrustad med den skarpaste logik,
någonsin kan förmedla sin dystra insikt åt de
många, genom vilkas ådror livets rusämnen
och eggande essenser flöda, lika litet kan
något beslut eller någon andlig teknik hjälpa
melankolikern att glömma vissnandets
närhet. Hos honom ha de livets safter, om vilka
vi talat, antingen sinat eller undergått denna
djupa förvandling, som gör, att han aldrig
mer kan begränsa sin tidskänsla till
sekundens lust. Han hör oavlåtligt bruset av de
laglösa makterna, kaosandarnas
pandemo-nium, och likt den babyloniske bonde, vilken
tempelprästinnan givit till låns några seklar
silver, känner han väl, att vad det ockrande
livet förlänar honom, stundom kargt och
snålt, stundom med skenbar frikostighet, det
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
