Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bertil Malmberg: Melankoli och stilkonst - I. Melankolikern och livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MELANKOLI OCH STILKONST
skall vid skördetiden obönhörligt återkrävas
efter solgudens förkrossande räntesats. Han
kan åtrå och älska, men allt som tjusar eller
griper honom, det tecknas för hans syn
under förgängelsens aspekt, det ter sig för
honom som något nästan osannolikt, något
redan förgånget och beseglat, ter sig för
honom med något av en dyrbar erinrings
avstånd och svårmod. Man frågar sig, hur
han kan leva utan naturlig sorglöshet, hur
han kan undvara det skimrande dis, vilket
förtrollar människans sinnen, förvandlar
tillvarons perspektiv och gör vår bittraste
kunskap drömlik — denna mjuka, skiftande
rökslöja, stigen ur de kroppsliga drifternas, ur
de sunda instinkternas domän, blodsjälen,
thymos. Och det synes obegripligt, att han kan
fortsätta en existens, som är ett nästan
oavbrutet upplevande av dödens ve. Är det av
tröghet, av en viljans hopplösa letargi, som
han lägger dag till dag, fyller sitt livs mått,
tvekar och dröjer? Eller av en cellernas
räddhåga? Gör kroppen revolt mot den frivilliga
förintelsens snabba akt, bräddar den hans
själ med klenmod, när den ser sig oförmögen
att döva och dåra den? Man kan finna skilda
motiv till hans kvarblivande. Men säkerligen
ir det en villfarelse att tro dem alla
inordnade under den dova ofrihetens kategori. När
den dödsmedvetne väljer att vandra dagens
väg, kan det bero på annat än resignation.
Det kan vara ett hela viljelivets fullmyndiga
accepterande av tillvaron just i dess
egenskap av förgänglig. För den mogne
melan-kolikern ter sig förgängligheten icke bara
som det skönas timliga korrelat utan även
som en del av det skönas väsen och som den
oundgängliga förutsättningen för den
gripande höghet, varförutan det icke vore. Att
det sköna har samma ödesväg som det
gemena, därav lånar det sin mystiska makt
och sitt upphöjda majestät. Och av den
grunden rör och beveker det honom mer än det
tidlösa någonsin skulle förmå. Vad som
gäller det sköna, det gäller också allt annat,
som vädjar till hans hjärta, som fyller honom
med ömhet och helig bävan. Medvetandet om
undergångens lag ger det ett obeskrivligt
värde, som för honom är kostbarare än
sinneslugnet och mer omistligt än de
sorglösas säkerhet. För ett naivt sinne, vilket alltid
förnimmer det lustfyllda momentet som
evärd-ligt, måste en sådan reaktion te sig som en
pervertering av de livsbyggande instinkterna.
Men för melankolikern är den en
pånyttfödelse. Vi känna av tusen skaldebikter, hur
dödstanke och formvilja kunna betinga
varandra, hur liv kan utvinnas ur de mörkaste
vissheter och ett förbund slutas mellan
svårmod och entusiasm. Melankolikern kan
besegra sin panik, kämpa och skapa och
mottaga tidens flyktiga gåvor, därför att han
älskar själva förgängligheten hos det han
älskar.
Ett bör man ihågkomma: melankolien är
en individuell angelägenhet. Den är ett
subjektivt tillstånd. Det är den enskilde som
upplever den. Den kan aldrig påverka massorna,
aldrig förnimmas kollektivt. Därför kan den
ofta nog bli liktydig med ödslighet, med
tomhet och självbespegling, med hjärtats köld
och höst. Även när den med vemodig
hänförelse bejakar ödet, kan detta ske bakom ett
elfenbenstorns bleka murar. Det kan, men det
måste det ingalunda. Det gives också för
melankolikern vägar ut ur isoleringens välde.
Om han än icke kan dela livsdyrkares och
optimisters tro, aldrig gripas av massrörelsers
hypnos, framtidssyner, millenniska fantasier,
kan likväl den ständiga visionen av de
rinnande timmarna, individernas
ödesgemenskap, allt livs korthet och oersättliga art
väcka till medvetande hans
samhörighets-och ansvarskänsla. Vissheten om jordelivet
som ett enastående erbjudande, som ett
tillfälle, vilket hastigt förgår, vilket aldrig
åter
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
