Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Nils Svanberg, Dagbok, anmäld av Hjalmar Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Dykaren
Nils Svanberg: Dagbok. Bonniers. 2: 75.
Det finns ett djuptänkt poem av Emil
Zilliacus om en man som bor i ökenoaserna
och har till yrke att rensa deras brunnar. Han
är vaktaren och vårdaren av de källsprång,
som dragits fram ur den jord han bänder och
borrar i. Hans ögon, som skådat för mycket
av mörkret och sargats sjuka av slammet,
svider när han kommer upp i dagen igen. Men
den dryck han frigjort är kristallklar och sval,
och poemet utmynnar i en hyllning till
dykarens gärning:
Och ära och pris vare Allah som än
dylika dykare korar!
Ty världen behöver heliga män
och självförplågande dårar.
I poesiens ökenoaser urskiljer man lätt två
skilda rasers människor. Det finns en litterär
beduintyp: frappanta uppenbarelser som susar
förbi på vita hästar. ”Vaggande i lösa sadlar
komma vi.” De har äventyrsglans omkring sig,
de är bländande improvisatörer och
sagoberättare. Verkligheten är endast en lekboll
i deras händer, och bofast folk eller fredliga
karavaner anser de vara till för att
utplundras. Deras motsats är männen av dykarens typ,
de som inte har fått sitt till skänks utan måste
under kval och möda leva och gräva i det
fördolda för att omsider nå ner till det friska
källsprånget.
Att Nils Svanberg som poet är ett renodlat
exempel på den senare typen framgår av hans
tidigare versböcker ”Lågan” och ”Sångoffer”
och bestyrkes av hans nyutkomna ”Dagbok”.
Som väktare och vårdare av den lyriska
traditionens källor i vår moderna litteratur har han
tidigare i år framträtt i sina betydelsefulla
studier över nittiotalets stil. Som skald har
det tydligen aldrig varit hans äregirighet att
komma med överraskningar och sensationella
nyheter. Han har i stället valt dykarens
uppgift: att från en fix utgångspunkt ihärdigt
och utan att förtröttas borra vidare, inåt, mot
ett centrum, mot något av vikt.
Inlednings-dikten till ”Dagbok”, som handlar om det
rätta Ordets frigörelse ur plåga och
förvirring, sammanfattar i epigrammatiska slutrader
meningen med det hela:
Orden gå från natt till dag
med outsäglig makt.
Jag skall härda ut, tills jag
får mitt eget sagt.
Om Svanbergs vers kan verka färglös, om
hans rytmer varken berusar eller bedövar, så
är det för att poeten har annat syfte. Den
dryck, han vill lyfta upp i dagen, är riktig
och som den skall vara endast om den ger
svalka och är av genomskinlig klarhet. De
kameleontartade sensations jägarna betraktas
av dykaren som hans naturliga fiender; han
drar sig inte för att i satiriska sånger ”Till
tiden” kalla dem barbarer:
Barbarernas läppar skumma
av många och stora ord
— om kloka eller dumma,
den frågan blir aldrig spord.
Ty märk: i barbarernas krets
har aldrig en tvivlare setts.
Barbarer bli aldrig stumma.
Och de skola äga vår jord.
De vassa tidsdikterna har i den poetiska
dagboken sin motpol i en rad vemodiga
kärlekssånger, kammarmusik av intim och spröd
art. Skriver Svanberg naturlyrik, blir den inte
landskapsmålen utan idédikt. Av årstiderna
väljer han varken våren med dess blå himlar,
sommaren med dess grönska eller hösten med
dess förblödande färgprakt utan typiskt nog
vintern for dess glasklara och stilla dagrars
skull:
Hur kunde jag veta:
långt bortom höststormbyar,
slitna skogar och skyar
bodde så vackert ljus —
att där bevarad fanns
morgonens lugna glans —
du, som i stillhet och klarhet
lugnar strider och frälsar
själar ur stridens rus!
Samlade, mättade ljus,
du. vars underbarhet
jag hälsar.
Det är programförklaring och stilideal. Det
är också hymn och genomlyst, besjälad dikt.
Hjalmar Giillberg
51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
