Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Harry Blomberg, Passagerare, anmäld av Holger Ahlenius - Magda Bergquist, Stackars män, anmäld av Nils Bohman - Gunnar Widegren, Raggen — det är jag det, anmäld av Nils Bohman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
Det finns emellertid en passagerare, som i
hela Blombergs produktion och även här
spelar en alldeles för framträdande roll. Det är
författaren Ej nar Klang. Dennes små
upplevelser, kriser och personliga angelägenheter
kunde Blomberg gärna ha hållit utanför denna
bok. Han är avgjort mer till sin fördel, då han
begagnar ögon, öron och fantasi, än då han
söker pejla själsdjupet och livskonflikterna
hos denna personage, för vars själsliv och
privatliv man har svårt att uppbringa något
riktigt intresse. Holger Ahlenius
Stackars män
Magda Bergquist: Stackars män.
Holger Schildt. 4: 50.
Av de åtta novellerna i Magda Bergquists
novellsamling ”Stackars män” röra sig fem
inom ungefär samma miljö och
människo-krets. De hänga på sätt och vis ihop utan att
dock äga tydligt samband; de belysa endast
vissa faser av en bredare handling. Varje
novell slungar som strålkastaren på ett fartyg
ljus mot de övriga novellerna och möts där av
förstående ljus; det är ett slags samspel i
mörkret, utan att läsaren förmår genomtränga
avsikten med det hela.
Sådant är det intryck man får av dessa
fem noveller, som allteftersom de komma
undan för undån reta aptiten på mera av
vad som skildras i dem, utan att man dock
får äta sig mätt. Otvivelaktigt hade det varit
bättre, om författarinnan samlat dessa fem
noveller till en roman, särskilt som tanken
ofta är väl banal får att verkningsfullt kunna
gjutas i novellform och framställningen ofta
för lam, ty den dramatiska stegringen till
en katastrof är dock ett oundgängligt villkor
för novellistisk effekt. Men tillsammans hade
alla dessa blixtbilder ur några starkt
individualiserade småstadsmänniskors liv kunnat
bli ett intressant helt, en underhållande
krönika om en mentalitet, framvuxen ur svensk
småstad och Montmartre, en krönika om
sjuksköterskor med konstnärsdrömmar, om
syndiga småstadsnapoleoner och om famil
jeflicks-kokotter med kokainlast och ambition för
brudkrona. Som det nu är, tar den
melodra
matiska novellen ”Kaninpälsen”, som
uppehåller sig i annan miljö och för vars
publicerande författarinnan troligen uppoffrat
romanformen, otvivelaktigt priset. Fader
Maupas-sant skulle nicka bifall åt den i sin himmel.
Nils Bohman
Lustigt
Gunnar Widegren: Raggen — det är
jag det. Holger Schildt. 4: 50.
En recensent har om Gunnar Widegrens
”Raggen — det är jag det” förklarat, att
författaren skulle kunna vakna en morgon
och finna sig berömd. Om spådomens
sanning törs jag inte yttra mig, ty jag vet
inte, vad Widegren åstadkommit utom boken
i fråga, men någon berömmelse för den tror
jag inte han kan räkna på. Boken är
ingenting för vuxna — den smakar på något sätt
choklad med vispad grädde, den har över
sig något av uppsluppenheten från en
julgransplundring. Därmed är inte sagt att den
är dålig; den är säkerligen tvärtom en
utmärkt ungdomsbok, fastän den inte
annonserats som sådan. Men mogna män, som läsa
den, skaka nog betänksamt på huvudet, om de
ha något.
Boken handlar om en syskonskara
tillhörande en lektorsfamilj i en småstad — nio
systrar, dock mindre släkt med muserna än
med gracerna och mindre släkt med gracerna
än med Beata Vardagslag. Berättelsen är lagd
i munnen på en av dem, och den unga damen
skildrar med sprittande backfischhumör, vad
som tilldrar sig i hem och skola, vilka ömma
lågor, som tändas av hennes och systrarnas
charm, och hur de småningom knyta Hymens
band. Det hela är säkert mycket roande, och
det är obestridligen mycket illusoriskt. Så
illusoriskt, att man har svårt att tro, att
författaren heter Gunnar Widegren; man skulle
snarare gissa på Gunhild. Vare sig det beror
på tryckfel, anonymitetsönskan, kongenialitet
med ämnet eller skicklig pastischkonst — nog
av, det maskulina författarnamnet förefaller
på något sätt otroligt. Åtminstone har jag inte
förr i litteraturen träffat på någon karl, som
skildrat flickor även i de ömtåligaste och mest
66
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
