Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Gunnar Widegren, Raggen — det är jag det, anmäld av Nils Bohman - Yngve Hedvall, Tragedien i Villa Siola; Robert Gelm, Torsdags-klubben, anmälda av Nils Bohman - Holger Ahlenius, Gustaf Hellström, anmäld av S. S—e
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
vågade situationer så kyskt, att till och med
Carl David af Wirsén skulle ha känt sig
nöjd. Nils Bohman
Två svenska
detektivromaner
Yngve Hedvall: Tragedien i Villa Siola.
Holger Schildt. 4: 50.
Robert Gelm: Torsdagsklubben.
Wahlström & Widstrand. 3: 75.
De två senaste svenska detektivromanerna,
”Tragedien i Villa Siola” av Yngve Hedvall
och ”Torsdagsklubben” av Robert Gelm, äro
liksom det mesta inom sin genre här i landet
amatöralster, och även om författarna till
skillnad från flertalet av sina kolleger inte
lidit skeppsbrott på kuppen, kan man med
bästa vilja i världen inte anse, att de
åstadkommit något märkligt. De ha gjort ett
hederligt och ordentligt arbete, men det saknar vad
som är A och O för en detektivroman: den
eleganta uppläggningen av problemet oc}i det
häpnadsväckande avslöjandet. Har man blivit
bortskämd med Propper, Crofts, Van Dine,
Dorothy Sayers, är man svår att
tillfredsställa — ”den som öst ur Edens brunn, kan
lipa åt Madeira”. Och i båda romanerna
gissade åtminstone undertecknad vem den
skyldige var, långt innan författaren själv kom
sig för med att berätta det. Faktum är, att båda
författarna ha alltför beredvilligt blundat för
vad som kunnat fälla brottslingen, så att när
avslöjandet kommer, läsaren kritiskt nickar
till författaren: ”Jaså, ni gissade det till slut.”
I en detektivroman skall författaren ständigt
försöka överlista läsaren, som är den
egentliga polisen; han skall dra honom vid näsan,
som brottslingen i boken drar polisen vid
näsan. Och när bovarna äro avslöjade (det
vill säga författaren angivit sig själv), beror
läsarens aktning för honom på i vilken grad
han själv blivit lurad.
Herrar Gelm och Hedvall äro som
detektivförfattare inga utstuderade skälmar utan
älskvärda kolleger till den svenske förbrytaren
Karlsson. De sakna inte begåvning, men de
sakna finess. Handgreppet är valhänt, vilket
troligen beror på att de bara till helgdags
lura folk. Därför bli de också snarligen
avslöjade i stället för att de skulle avslöja sig
själva.
Men fastän de inte hålla måttet som
detektivförfattare, ha de andra förtjänster. Gelm
har en sober och ledig stil, Hedvall en
visserligen alldeles för pratsam men obestridlig
förmåga att skildra tjusningen och nackdelarna
av att bo i Äppelviken. Och båda ha ett
särdeles trevligt drag gemensamt: de bli lyriska,
när de tala om restauranger — Gelm om
”Gyllene Freden”, Hedvall om ”Piperska
Muren” (troligen första gången detta
hederliga näringsställe skildras i svensk litteratur).
Jag är övertygad om att de med större
framgång komponera middagar än förbrytelser,
vilket för övrigt inte endast Brillat-Savarin
utan också G. K. Chesterton, detektivnovellens
obestridlige mästare, skulle anse för mera.
Skål, mina herrar! Nils Bohman
Gustaf Hellström
porträtterad
Holger Ahlenius: Gustaf Hellström.
Studentföreningen Verdandis småskrifter
n:r 364. Bopniers. 0: 85.
Holger Ahlenius tycks ha funnit sin rätta
form i den något utförligare litterära essayen,
det litterära porträttet. Hans lilla skrift om
Gustaf Hellström är kanske hans bästa bok
hittills — den är välskriven, rättvis, modig
och klar. Boken är för övtigt synnerligen
välkommen, eftersom Hellström i förvånande
grad haft den tongivande kritiken emot sig —
det är karakteristiskt, att nittQnhundratalets
tre kanske intressantaste romaner, Hellströms
”Snörmakare Lekholm får en idé”, Kochs
”Guds vackra värld” och Söderbergs ”Den
allvarsamma leken”, knappast existera som
konstverk för vår ledande kritiker. Ahlenius
är ingen okritisk entusiast — han ger
Hellströms ungdomsböcker påfallande låga
betyg — men han har i gengäld kunnat ge en
imponerande bild av ett författarskap, som
stadigt växer i ärlighet, psykologisk skärpa
och litterär halt. Den lilla utredningen ger
också åtskilligt nytt: alldeles riktigt förefaller
67
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
