Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Louis Golding, Döttrarna Silver, anmäld av Th. N. - Edouard Estaunié, Labyrinten, anmäld av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
synnerhet sedan kriget kommit med höga
priser och stor efterfrågan på regnkappor åt
soldaterna. Firman växer, blir
kommanditbolag, aktiebolag och ynglar slutligen av sig
dotterbolag i en skala som nästan verkar
Kreugerimitation. Kreugersk är också
Smir-nofs siffermentalitet, det kalla hopandet av
pengar ovanpå pengar. Det visar sig också till
slut att den omutligt hederlige Smirnof,
musikälskaren och fadern till Sarahs sju barn, gjort
sig skyldig till ett jättefalsarium. Det är
Poledkin som avslöjar honom. Hela den stolta
byggnaden störtar samman, men dessförinnan
har vi hunnit vara med om den ryska
revolutionen på nära håll, fått se dess spetsar i
aktion — porträtten av Lenin, Trotskij och
andra av dess ledare är så levande, som om
de vore gjorda efter självsyn. Vi har umgåtts
med lorder och annat fint folk i
penningfursten Sam Silvers magnifika villa på
aristokratiskt avstånd från Doomingtons
judekvarter, vi har fått bada på Cöte d’Azur i lady
Malswellings — alias Elsie Silvers —
charmanta sällskap och fått en verkligt initierad
skildring av inflationsårens febriga Berlin.
Sam Silver har lyckats rädda en del av sin
förmögenhet undan kraschen, men han
lämnar tillbaka den, inte till sina arbetare, som
han betalt så höga löner som företagen kunnat
bära, utan till de människor som satsat
pengar i hans fabriker och blivit ruinerade
genom Smirnofs manipulationer. Det sker
under högljudda protester från före detta
anarkisten, numera direktören Joe Tishlers
fru, Esther, som alltid har velat regera både
sitt eget och faderns hus, och i någon mån
även från de övriga familjemedlemmarnas
sida. De har glömt lördagsaftnarna nu och
propagandan för proletariatets diktatur. Den
enda som inte protesterar är May, den yngsta
dottern Silver. Hennes Harry har inte visat sig
sedan hon blev en rik mans dotter. Han är
otvivelaktigt ett kräk i all sin så kallade
stolthet, men hon älskar honom ju, och det
institut för uppfostrande av fattiga judiska barn
till goda engelsmän som hon stiftat med sin
pappas pengar, är ändå bara ett dåligt
surrogat för kärlekens fullbordan. Sedan Sam
Silver och hans Hannah flyttat tillbaka till
huset vid Oleandergatan och deras kök börjat
dofta av te med citron om lördagskvällarna,
när nyanarkisterna samlas där för att rådslå
om världsrevolutionen, kommer också Harry
tillbaka. Och så är allt — eller nästan allt —
i sin gamla ordning igen.
Boken har som synes ingen tendens — hur
skulle den för resten kunna ha det? Den som
känner mäniskohjärtat i dess olika
avspeglingar så grundligt som Golding, dömer inte
människorna efter det parti de tillhör. Han
har gott att säga om både bolsjeviker och
borgare, aristokrater och gatflickor. Han ser
på dem med förståelse, och det finns
ingenting han inte kan förlåta utom det tarvliga
småsinnet och den blinda fanatismen.
”Döttrarna Silver” är inte bara en diger bok, den
är också stark och rik. Th. N.
Lögnens makt
Edouard Estaunié: Labyrinten.
Översättning av Axel Claèson. Tiden. 5:—.
Av Edouard Estauniés litterära produktion
känner anmälaren tidigare till endast en
novellsamling och de två romanerna ”Alla
människors väg” och ”Ansiktet”. Med ledning
därav vågar han dock klassificera denne
författare som mystiker och moralist. Det kan,
reverenter talat, vara en tråkig kombination.
Balzac råkade aldrig så illa ut som när han
gav sig ut på mystikens gungfly. Den kappa,
han vid sådana tillfällen axlade, passade
honom inte riktigt, och hans fall är inte
enastående i världshistorien. Vad Estauniés mystik
beträffar, skall det villigt sägas, att den
tillhör det mera klädsamma slaget. Den har en
religiös klangbotten, den förlorar sig aldrig
riktigt vettlöst i det blå. Det är en mystik, som
hos en svensk läsare osökt leder tanken till
Selma Lagerlöf.
Estauniés världsåsikt är emellertid vassare
och mörkare än hans svenska fränkas, kanske
beroende därpå, att hans psykologi, när allt
kommer omkring, är sannare och går mera på
djupet. Det vore emellertid orättfärdigt att
bedöma Estaunié som författare enbart med
ledning av hans till svenska senast översatta
roman, ”Labyrinten”, ty det må genast sägas,
att han inte är riktigt till sin fördel i denna
bok, i varje fall inte som kännare av
män
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
