Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmälda böcker - Edouard Estaunié, Labyrinten, anmäld av Johannes Edfelt - Ernst Wiechert. Färjkarlen, anmäld av Th. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RECENSIONER
niskor, deras förvecklingar och förhållanden.
Det artificiella och konstruerade i denna
romanprodukt kan näppeligen undgå varje
läsares uppmärksamhet — författarens
stilkonst må sedan vara hur slipad, facetterad
och fri från banaliteter som helst. Vad har
moralisten Estaunié velat exemplifiera med
denna sin roman? I korthet uttryckt: lögnens
makt. Därom är i och för sig intet annat än
gott att säga. Ämnet tillhör kretsen av de
sublima, och man kan endast tillägga, att
sådant må göras forbandet godt, om det
överhuvudtaget skall göra någon effekt. Tyvärr
uteblir effekten tämligen helt i Estauniés
roman. Orsaken härtill är lätt att finna:
författaren laborerar med svagsinta premisser.
Om någonsin en intrig varit mekanisk och
konstruerad, så är det den, som författaren
broderar på i denna roman. Boken bygger på
följande uppslag: romanens huvudperson, som
i jagform föredrar sitt lidandes historia, är
son till en finansman, som i arv till sonen
endast kvarlämnat en hop fordringsägare.
Sonens hela ambition är inriktad på att en
gång gottgöra dessa fordringsägare, och ett
arv efter en faster sätter honom i stånd att
förverkliga denna vackra avsikt och att
utplåna den skamfläck, som förmörkat hans
horisont. Samtidigt förälskar han sig i sin
fasters sällskapsdam, gifter sig med henne
men upptäcker kort efter giftermålet ett
ofullständigt daterat och av inga vittnen
underskrivet testamente, vari fastern bortskänker
hela sin förmögenhet till sin sällskapsdam.
Därmed är konflikten — en pliktkollision —
given. Den äkta mannen föredrar till en
början att för hustrun fördölja upptäckten av
testamentet, vilket han, otänkbart okunnig om
de mest elementära juridiska ting, tyckes anse
giltigt. Därmed är han emellertid fången i
lögnens garn, och denna lögn förbittrar hela
hans tillvaro. Det är strängt taget onödigt att
vidare följa författaren på hans subtila och
slingrande vägar hän mot en dunkel, mycket
dunkel, upplösning av konflikten. Det må
endast antydas, att denna upplösning är av
harmonisk natur, åtminstone föresvävar en ett
intryck av något i den riktningen.
På sidan 11 i denna roman läser man med
någon häpnad följande: ”För att förstå den
handling, som dragit allt det andra med sig,
måste man söka roten och upphovet till den.”
Man tror, att en sådan truism är en tillfällig
fadäs, också Homeros kan ju få lov att ta en
tupplur, men tyvärr är den inte unik. På sidan
141 finner man sålunda en dyrbarhet som
denna: ”Att finna förklaringen på en fruktan
kräver alltid att finna dess orsak.” Sådant är
nedstämmande att finna hos en enligt mångas
åsikt framstående författare. Anmälaren är
för sin del bergfast övertygad om att sådan
på en gång enkel och pretentiös pedagogik
på något vis står i samband med denne
författares benägenhet för mystik. Hur kan han
inte närmare förklara. Det tillhör den celesta
fysiken, som sakta övergår i metafysik.
Johannes Edjelt
Färjkarlen
Ernst Wiechert: Färjkarlen.
Översättning av Irma Nordvang. Wahlström &
Widstrand. 5: 50.
Det är ingen tvekan om att denna bok utgör
ett värdefullt tillskott till vår tämligen
tunnsådda tyska översättningslitteratur. Den har
den stora diktens lugna rytm, och språket är
format med fast hand, levande av friskt
uppfångade bilder, utan att falla över i det
ansträngda, uppstyltade eller pretiösa. Redan
översättningen ger en aning om det:
”När han går till båten med åran i handen,
ser han ut som ett djur ur myrskogen. Det
mörka håret faller över det gråa ansiktet,
skuldrorna kasta en skugga som ett träd och
benen äro krokiga. När han tar kättingen från
pålen, ser han sitt ansikte i det svarta vattnet.
Han håller händerna stilla och böjer sig emot
det. Den andre ser på honom, uppstigande ur
djupet, en främmande människa. Han vet inte
hur han ser ut och blir förskräckt. Han har
arbete, bitterhet och nöd, men han vet
ingenting om sitt ansikte. Han känner till sina
händer och sina lemmars börda, sin styrka och
sina ljudlösa steg. Men munnen? Han talar
inte och han ler inte. Vartill har han en mun?
Vartill kinder och panna? I hans liv ligger
hans ansikte som en sten i skogen. Endast
ögonen nå djupt ned i hans hjärta. Sorgsna
ögon som på en gammal varg. Ögon som se
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
